ÅSIKT

Stoppa girigheten

Använd löntagarnas ägarmakt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Trots debatter om fallskärmsavtal och bonusprogram fortsätter toppdirektörernas ersättningar att stiga. På tjugo år har inkomsterna för 50 chefer i våra största bolag ökat från drygt 9 arbetarlöner till över 46. LO-rapporten ”Näringslivet ökar takten” som presenterades i veckan visar hur de ekonomiska klyftorna fördjupats de senaste åren. Men resultatet avslöjar också ett moraliskt moras i det ekonomiska toppskiktet. Risken är att önskan att ta för sig sprider sig från samhällets topp.

Redovisningar av vidlyftiga optionsprogram eller pensionsavtal i hundramiljonersklassen underlättar inte precis fackföreningarnas ansträngningar att visa samhällsansvar.

Samtidigt har ersättningsnivåerna också kommit att bli en utmaning mot företagsägarna. En växande del av inkomsterna för eliten inom näringslivet kommer från kapital, inte sällan sammankopplade med olika bonussystem. De innebär också att värdet på företagets aktier späds ut. Förlorarna är ofta vanliga löntagare som genom pensionskapital och andra fondplaceringar i dag står för en stor del av börsens kapital.

Vi får ett slags vinstdelningssystem, nästan som i de ursprungliga löntagarfondsidéerna, men i dag är det en mycket liten grupp företagsledare som är på väg att ta över företagen.

Direktörernas girighet skulle alltså både kunna störa lönebildningen på arbetsmarknaden och urholka aktie-värdet på kapitalmarknaden.

LO pekar ut principer

LO pekar ut några principer för hur ett acceptabelt ersättningssystem skulle kunna konstrueras.

Det bör till exempel inte gå att få bonus enbart därför att branschen går bra. Det bör också finnas ett tak i bonusprogrammen. Dessutom vill LO att chefernas pensionsålder ska bli densamma som övriga anställdas och naturligtvis att öppenheten kring ersättningar ska bli än större.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin krävde att staten ska ge fonder och bolag uppdraget att använda sitt ägande för att få ett stopp på direktörernas bonusjakt.

Det är bra, men varför vänta? Wanja Lundby-Wedin sitter själv i flera fondstyrelser. Fackföreningsrörelsen är representerad i långt fler. Dessa styrelseplatser bör i första hand användas för att hålla nere ersättningarna i det egna bolaget, något som tycks svårare än det ser ut. LO:s kritik mot direktörernas ersättningar skulle onekligen få större tyngd om inte fackliga ledare medverkat i beslut om att höja chefslöner.

Behöver inte agera dåligt samvete

Men de fackliga styrelserepresentanterna behöver inte nöja sig med att agera dåligt samvete i fondernas styrelser. De borde dessutom driva att fondernas ägarinflytande i andra företag används för att offentligt kräva ett stopp för bonuskarusellen.

Att det fungerar visade sig när chefen för tredje AP-fonden, Tomas Nicolin, häromveckan satte krokben för Skandiachefernas optionsplaner.

I just denna fråga finns ingen konflikt mellan rollen som företrädare för de anställda och ägarrepresentant. Intressena faller samman. På köpet skulle vi kunna få ett första exempel på att det gemensamma kapital vi byggt upp faktiskt kan ge inflytande.

IP

ARTIKELN HANDLAR OM