ÅSIKT

Tiden rinner ut i Mellanöstern

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den meningslösa våldspiralen i Mellanöstern fortsätter. I går tog två nya självmordsbombare ytterligare minst 16 liv. Ariel Sharon avbröt sitt besök i Vita huset för att fatta beslut om Israels vedergällning. Han åker hem utan det resultat han önskat. Inte ens USA, som under det senaste halvåret handskats lite huller om buller med terroristbegreppet och tagit klar ställning för Sharons krigspolitik, går med på att stämpla Yassir Arafat som terrorist.

Arafat är palestiniernas legitimt valde företrädare, förklarade George W Bush, och uppmanade Sharon att förhandla.

Vad som däremot inte framkom i rapporterna från Washington är att det är bråttom. Arafat håller på att bli förbrukad som politisk kraft. Visserligen har hans ställning bland palestinierna stärkts av den senaste tidens militära angrepp, men i praktiken är hans ledarskap på väg att övergå till andra krafter bland palestinierna. Problemet är att Sharons egen politik undergräver Arafats mandat, och öppnar dörren för mer hårdföra palestinska ledare.

Frågan om Arafats ställning bland palestinierna står i centrum i kvällens intressanta tv-dokumentär, ”Pistolen och olivkvisten”, av Peter Löfgren och Folke Rydén. De båda svenska journalisterna ger en bild av ett palestinskt folk som är ”trötta på staten Arafat”. Oslo-avtalet från 1993 gav dem en remsa jord, men också ökad fattigdom, en korrupt myndighet och ett Israel som systematiskt förtrycker och undergräver den palestinska myndigheten.

I besvikelsens spår har de militanta terroristgrupperna vuxit sig starka. De har framstått som det enda alternativet för många palestinier när Arafats regim misslyckats med att bygga upp en demokratisk stat och Israel trappat upp sin krigspolitik. Även om Arafats ställning nu stärkts efter husarresten är hans tid på väg att rinna ut.

Löfgrens och Rydéns bild är nog korrekt. På längre sikt är Arafats despotism ett problem för palestinierna. Men just nu spelar det ingen roll.

När det kommer till den reala politiken är Arafat ändå Israels enda hopp om en fredlig lösning på konflikten. I förhandlingarna om Oslo-avtalet visade sig Arafat vara en pragmatiker (även om han i dag troligen ångrar avtalet eftersom det lämnade centrala frågor, bland annat den om Jerusalems ställning, olösta). Efter honom finns inget givet ledarskap.

”Vi har en man som är nummer ett – och två hundra män som alla ser sig som nummer två, säger Hanan Ashrawi i en intervju med Peter Löfgren (DN 7/5). ”De flesta som aspirerar på tronen kommer från Arafats säkerhetsapparat. Jag hoppas slippa uppleva hur Palestina blir en polisstat.”

Så länge Arafat innehar den formella makten i Palestina kan moderata förhandlare ta plats vid hans sida.

Om Israel däremot skulle lyckas i sin ambition att undergräva Arafats ställning, då står mer fundamentalistiska krafter redo att ta över. Och konflikten trappas upp ytterligare.

Möjligen är det exakt vad Sharon önskar sig.

Jesper Bengtsson

ARTIKELN HANDLAR OM