ÅSIKT

Död man vann

Pim Fortuyn återuppstod när högern erövrade Holland

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det holländska valet blev ännu ett i raden av småborgerlighetens och de marginaliserades uppror mot makten. Den breda så kallade lila regeringskolationen smulades sönder och samman. Kvar blev ett i det närmaste halverat socialdemokratiskt parti och ett nästan lika illa sargat högerliberalt parti. In klev det traditionella regeringspartiet, kristdemokraterna, och det något svårdefinierade Pim Fortuyn-partiet med sin besynnerliga blandning av islamofobi, libertarianism och allmänt missnöje.

Mönstret i de europeiska valen börjar bli starkt enhetligt. Den borgerliga högern i förening med den nationalistiska protesthögern erövrar den politiska maktens centrum.

Samförståndets förnuft ersätts av ett ofta oartikulerat högerblock.

Denna missnöjets vår kan te sig särskilt svårbegriplig i Holland, länge ansett som ett europeiskt modelland med fram till nu hygglig tillväxt, relativt låg arbetslöshet, en förändringsbenägen facklig rörelse och påtaglig tolerans mot minoriteter. Upproret mot arbetarpartiet tycktes ha kulminerat redan under den stora valförlusten l994.

Uppdämd folklig ilska

Under den stilla samförståndsytan, som väljare vanligen önskar sig, har det uppenbart funnits en uppdämd folklig ilska, som elektrifierats och kanaliserats av den ytterst orginelle och demagogiskt förfarne Pim Fortuyn. Ännu är det omöjligt att avgöra om hans partis framgångar förstärktes eller försvagades sedan han mördades. Kanske sökte sig en del av partiets möjliga väljare till kristdemokraterna. Ledargarnityret bakom Fortuyn var helt enkelt för bisarrt och tunt.

Något äventyrligt menar också normalt sansade kommentatorer att högerrevolten är begriplig, rentav sund. Samförstånd, korruption, brist på hårda ideologiska konflikter tvingar fram, menar de, politiska ledare som kan sätta systemet i gungning. Men lever verkligen västeuropéer i samhällen präglade av en politisk klass, karaktäriserad av svek, lögnaktighet och falsk gemenskap? Man kan också tänka sig att politikens underodning i förhållande till den gigantiska privatkapitalistiska makten, den demokratiskt svårkontrollerbara globaliseringen med dramatiska sociala omvandlingar som följder, skapar en väljarvanmakt som gynnar extremister och de enkelt primitiva lösningarnas partier. Den norske sociologen Ottar Brox kallade en gång desa fenomen för strukturfascism.

Den europeiska drömmen kraschar

Socialdemokratiska partier, defensiva i förhållande till marknadsliberalismen, betalar nu valnederlagens höga pris. Den traditionella borgerligheten har också försvagats men förmår vinna regeringsmakten genom ett ärolöst och genant samarbete med den segrande högerextremismen, som för all del visar ett mer eller mindre barbariskt ansikte i olika länder. Den europeiska drömmen, gynnad av Berlin-murens fall, kraschar till en mardröm, fylld av social revanschism, fientlighet mot ”de andra” och politisk uppgivenhet.

OS

ARTIKELN HANDLAR OM