ÅSIKT

Rättvisa löner – ett ansvar för LO

1 av 2
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

17 OKTOBER 2002. I dag håller Kommunal den sista av 28 regionala konferenser om avtalet. På Scandic hotell i Luleå ger Norrbottens kommunalare synpunkter på medlemmarnas löner.

Den akuta frågan är om det sista året i avtalet ska sägas upp. Kommunals förbundsstyrelse fattar sitt beslut i början av nästa vecka.

Samtidigt träffas LO:s representantskap i Stockholms Folkets hus. Representantskapet har två rapporter om lönebildningen att ta ställning till.

Knapp majoritet för avtalet

Det som händer i Luleå och på Kommunals andra avtalskonferenser skapar säkert en del oro i Stockholm. Om LO:s största förbund skulle säga upp avtalet försvåras all samordning.

Det mesta tyder dock på att de andra LO-förbunden kan ta det lugnt. När tidningen Kommunalarbetaren i förra veckan summerade de första avtalskonferenserna fanns en knapp majoritet för att låta avtalet löpa. Förbundsledningen lär inte kasta sig in i en osäker avtalsrörelse utan ett entydigt krav från medlemmarna.

Det grundläggande problemet finns dock kvar. Kommunal har inte lyckats minska löneklyftan gentemot industriarbetarna eller andra grupper i kommunerna.

Så kan det inte fortsätta. En stark opinion både inom och utom den fackliga rörelsen vänder sig mot löneklyftan mellan män och kvinnor. Dessutom måste arbete med vård och omsorg värderas högre.

Om inte arbetsmarknadens parter klarar att fördela löneutrymmet mer rättvist riskerar hela den fria lönebildningen att ifrågasättas.

Delegaterna på LO:s representantskap har alltså ett tungt ansvar när de drar upp linjerna för den kommande avtalsrörelsen.

Samtidigt kan LO inte ensamt lösa problemet.

En samordning inom LO förutsätter att inte tjänstemannagrupper utnyttjar situationen. När förbunden inom till exempel industrin håller igen samtidigt som klyftan till industritjänstemännen växer uppstår självklart kompensationskrav.

Spänningar på marknaden

LO-ekonomernas rapport, som presenterades i går, pekar på spänningarna på arbetsmarknaden – mellan arbetare och tjänstemän men också mellan kvinnor och män.

Detta ser ut att vara det kanske största hotet mot en ordnad lönebildning. I synnerhet som utrymmet för generella höjningar i framtiden kommer att vara betydligt mer begränsat.

Det lägger ett stort ansvar på alla arbetsmarknadens parter.

Men framför allt innebär kraven på rättvisa löner till dem som skapar välfärden ett åtagande för de politiska beslutsfattarna. Förutsättningarna att betala rimligt för arbete i vård och omsorg är sist och slutligen en fråga om viljan att ta ut skatt.

IP

ARTIKELN HANDLAR OM