ÅSIKT

Var finns nu kapitalet som gör ABB svenskt?

Problemen i ABB är inte en kris för svensk industri. De är en kris för svenskt företagsägande och svensk företagsledning.

Foto: LASSE ALLARD
Räddaren i nöden Metalls ordförande Göran Johnsson pekar ut familjen Wallenberg som en tänkbar räddare. Här Peter Wallenberg och förra ABB-chefen Percy Barnevik.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den en gång så stolta industrikoncernen ABB kämpar för att hålla näsan ovanför vattnet. Bonusskandaler och skadeståndsprocesser har avlöst varandra. I början av förra veckan störtdök aktien efter ännu en vinstvarning.

De anställda betalar

På några timmar halverades marknadens värdering av bolaget. Som vanligt innebar det besked om nya besparingar. De anställda får betala för ledningens misslyckanden. Delar av verksamheten ska säljas för att hålla krisen borta ytterligare en tid.

Samtidigt gör koncernledningen ett försök att begränsa skadorna av det katastrofala köpet av Combustion engineering. Genom en konkurs ska övriga delar av ABB räddas från de förödande skadestånden för de asbestskador företaget orsakat.

Mitt i ABB:s kris finns det dock verksamhet som behåller sin världsledande ställning och som dessutom tjänar pengar. Företagets svenska verksamhet, det som finns kvar av Asea, har under de senaste fem åren haft rörelsemarginaler på drygt 10 procent, i nivå med koncernens mål. Under långa perioder har ABB Sverige stått för två tredjedelar av vinsten, med en bråkdel av omsättningen.

Problemen i ABB är inte en kris för svensk industri. De är en kris för svenskt företagsägande och svensk företagsledning. Kvartalskapitalismens flaggskepp har blivit ett skräckexempel.

Ordföranden för metallarbetarna på ABB, Stig Stolpe, vill att den svenska verksamheten ska knoppas av. Ett nytt Asea skulle bildas av den friska kärnan i koncernen. Stolpes idé har sedan dess fått stöd från Dagens Industri, den blågule industrimannen Carl Bennet och Metalls ordförande Göran Johnsson.

Johnsson pekade i veckan ut familjen Wallenberg som en tänkbar räddare av industriverksamheten i Ludvika och Västerås.

Som storägare i ABB har Wallenberg självklart ett ansvar. Samtidigt avslöjar krisen i ABB att industrin behöver ett nytt slags ägare och ett vitalt och regionalt förankrat riskkapital.

Pensionsfonder och andra typer av kollektivt sparande kontrollerar en stor del av kapitalet. Det är gemensamma resurser som kan spela en roll för att skapa ett fungerande ägande. I dag har de dock enbart uppdraget att förvalta pengarna.

En härdsmälta

ABB, och även försöken att rädda Degerfors järnverk, avslöjar ännu en gång att AP-fonderna och annat gemensamt kapital behöver ett större uppdrag: att långsiktigt utveckla svensk industri. Haveriet i ABB är en härdsmälta för den kortsiktiga hyperkapitalismen och pensionsfondernas industriella ointresse.

IP