ÅSIKT

Vi alla måste föra Fadimes kamp vidare

Foto: eva tedesjö
I övermorgon har det gått ett år sedan Fadime Sahindal dödades av sin pappa. Fortfarande är den grundläggande frågan – varje individs rätt till sina egna livsval – frånvarande i debatten.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

19 januari 2003. På tisdag är det ett år sedan Fadime Sahindal dog sedan hon skjutits av sin egen far i en lägenhet i Uppsala. Fadimes död var en familjetragedi och ett exempel på en hedersuppfattning som tappat varje kontakt med verkligheten. Det var också ett ovanligt avskyvärt exempel på det förtryck kvinnor också i vårt land utsätts för.

En väckarklocka

Fadimes kamp för rätten till sitt eget liv och mordet på henne blev en väckarklocka för det svenska samhället. Situationen för unga invandrarkvinnor, annars nästan osynliga i den svenska debatten, dominerade för en tid den offentliga debatten. Unga kvinnor fick själva komma till tals och berätta om sin situation.

I våra nordiska grannländer användes mordet på Fadime som ett argument mot ett mångkulturellt och multietiskt samhälle. Främlingsfientliga krafter i Norge och Danmark försökte använda händelsen som ett argument mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Efter mordet utsattes också kurdiska organisationer i Sverige för hot.

I vårt land fick den tanken dock aldrig fäste i den allmänna debatten. Att ta avstånd från våld och förtryck som utövas i namn av kultur eller religion får inte försvara ett annat våld eller ett annat förtryck. Rätten till tolerans och frihet kan inte försvaras med minskad tolerans.

Fadime kämpade för rätten att vara på en gång kurdiska och svenska. Ett starkare uttryck för den mångkulturella tanken är svårt att tänka sig. Segregationen, inte det mångkulturella samhället, gjorde mordet möjligt.

I den debatt som följde på mordet lovade svenska politiker och makthavare att ta de unga invandrarkvinnornas situation på allvar. Hot, våld och tvångsäktenskap som det yttersta uttrycket för kvinnors mindre värde skulle inte längre accepteras.

Något har också hänt under det år som gått. Den speciella form av patriarkalt förtryck som unga invandrarkvinnor utsätts för är inte längre onämnbar.

Allas vårt ansvar

Ändå är alltför mycket som förut. Den grundläggande frågan, den som rör varje individs rätt till sina egna livsval, är fortfarande frånvarande i debatten. När kvinnor utsätts för våld från de närmaste förmår det offentliga samtalet inte fånga in den underliggande strukturen. Den ofrihet som växer ur den outtalade normen om mannens rätt till kvinnans liv glider undan.

För ett år sedan skrev Aftonbladet att Fadimes död är en börda vi alla måste bära, att det är allas vårt ansvar att föra hennes kamp vidare.

Det gäller fortfarande.

IP

ARTIKELN HANDLAR OM