ÅSIKT

I väntan på en ny ledare

Vilken väg väljer vänsterpartiet? Praktisk politik eller kraftfulla paroller?

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Ingrid Burman och Ulla Hoffmann är vänsterpartiets partiledarvikarier till kongressen 2004.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är ingen lätt uppgift som ligger framför vänsterpartiets nya vikarierande partiledare. Ulla Hoffmann och Ingrid Burman måste reda ut den förtroendekris som Schymans skatteaffärer skapat. De senaste opinionsundersökningarna pekar alla på ett ras för partiet.

Vänstern får nu ett kollektivt ledarskap inte olikt miljöpartiets språkrörsmodell. Erfarenheten säger att den modellen gör det svårare för väljare och medier att få grepp om partiet. För vänsterpartiet som letts av en färgstark politiker som Schyman kommer saknaden av ett tydligt affischnamn att vara än större.

Som om inte detta vore nog har vänsterpartiets båda viceordförandena fått ett tidsbegränsat mandat. Efter valet av Ulla Hoffmann och Ingrid Burman är frågan om den permanenta lösningen på ordförandefrågan vid kongressen 2004 fortfarande helt öppen. I praktiken kommer partiet under det närmaste året att ledas av två vikarier. Ulla Hoffmann och Ingrid Burman kunde haft bättre förutsättningar.

Samtidigt ger det kommande årets politiska dagordning unika förutsättningar för att vänsterpartiet skulle kunna vinna mark. Inför folkomröstningen om euron och, inte minst, inför det annalkande kriget delas partiets åsikter av många traditionellt socialdemokratiska väljare.

Under 90-talet växte vänsterpartiet i skuggan av missnöjet med den socialdemokratiska budgetsaneringen. Nu skulle partiet på egna meriter kunna vinna över socialdemokratiska väljare.

I det arbetet kommer de båda partiledarvikarierna i praktiken att spela en underordnad roll.

Lars Ohly, om ett år sannolikt vänsterfalangens kandidat till det riktiga partiledarjobbet, har redan gjort krigsmotståndet till sin fråga. Jonas Sjöstedt, som så sent som i torsdags lyftes fram som kandidat till ledarrollen av en grupp pragmatiska riksdagsmän, är vänsterpartiets självklara trumfkort i eurodebatten.

Därför ger inte heller gårdagens utnämningar svar på den avgörande frågan. Vilken väg kommer vänsterpartiet att välja? Praktisk politik eller kraftfulla paroller?

En av Gudrun Schymans stora insatser är att hon lyckats hålla ihop sitt parti. De inre spänningarna mellan en vänsterfalang för vilken samhällskritiken har ett egenvärde och en pragmatisk falang som sätter de politiska resultaten främst har kunnat skylas under framgångar i väljarkåren.

När hon nu lämnat ordförandeposten visar det sig hur splittrat vänsterpartiet är. Det lär komma att prägla kampen om partiledarposten.

Att Jonas Sjöstedt inte får vikariera betyder att rond ett går till vänsterfalangen. Hur det går om ett år är fortfarande helt öppet.

IP