ÅSIKT

Hon kunde blivit fredsdrottningen

Gudrun Schyman
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Måndag 17 februari. Vänsterpartiets stöd bland väljarna har rasat till den lägsta nivån sedan 1994 efter avslöjandet av Gudrun Schymans skatteaffärer och påtvingade avgång som partiledare, visar Sifo.

Schyman själv tolkar sannolikt gårdagens Sifosiffror som ett stöd för sin syn att en stor grupp vänsterväljare velat ha henne kvar som partiledare och nu flyr partiet för att det svikit henne. Schyman ville aldrig avgå. I praktiken fick hon sparken trots sitt högmodiga uttalande att ”jag är inte en person som man avsätter”. Givit upp har hon inte. Inte ens tagit time out. I dag debatterar hon EMU på universitetet i Växjö.

Fryses ut av nyckelpersoner

Gudrun Schyman hade kunnat vara den tongivande politikern i år. Fredsdrottningen som gått i spetsen för antikrigsopinionen som manifesterades i de väldiga demonstrationerna med 100 000–150 000 deltagare bara här hemma.

Hon hade också kunnat vara nejdrottningen i EMU-motståndet. Den tongivande för den skepsis och det motstånd som är starkt i hela väns-tern, också inom socialdemokratin. Ingen hade bättre kunnat artikulera den oro som inte minst många kvinnor känner för hur det ska gå med välfärden och jobben om Sverige går in i eurosamarbetet.

Nu möts Schyman i stället av utfrysning av en majoritet av de ledande inom nej till EMU. Också i hennes eget parti är tveksamheten stor om vilken roll hon ska spela. Inte minst efter hennes arroganta brev till riksdagsgruppen, där hon kräver en särställning som utåtriktad opinionsbildare med egna medieresurser, växer kritiken. Vad hon i praktiken begär är att få bli vänsterns mediala språkrör vid sidan av den bleka partiledningen. En lämplig plattform för att återuppbygga sin maktbas inför en comeback?
Gudrun Schyman hade kunnat vara den tongivande politikern i år. Fredsdrottningen som gått i spetsen för antikrigsopinionen.

Vänsterpartiet har stora interna bekymmer. Valet av den tillfälliga, ettåriga partiledningen framstår som en ren nödlösning. Det gick inte att hitta en kompromiss som rymde både en drivande kraft för förnyelsen av partiets politik och en garant för den traditionella vänsterhållningen.

Fraktionerna förnekas

Jonas Sjöstedt, populär EMU-motståndare, förnyare och resultatpolitiker, manövrerades ut till förmån för Ulla Hoffmann, traditionell förespråkare för partiets hårda plakatpolitik. Att partiledningen förnekar att det finns olika fraktioner är inte trovärdigt. Vänsterns historia och dagens dominans inom Ung vänster av ”nykommunister” talar sitt eget språk.

Lars Ohly, utpekad som traditionsvänsterns ledarkandidat, kan som partiets talesman mot kriget inte ersätta Schyman. Jonas Sjöstedt, övertygande EMU-motståndare med karisma, får kanske växa som nej-general men är utåt okänd.

Facit av ett år utan tydligt ledarskap kan då bli att vänsterpartiet inför kongressen 2004 står splittrat i tre falanger: Ohlys traditionalister, Sjöstedts förnyare och Schymans revanschister.

LA

ARTIKELN HANDLAR OM