ÅSIKT

Persson spelar högt

Statsministerns uttalande om fondsocialism en örfil åt LO-ledningen

Foto: PETER VAN DEN BERG
Statsministerns strävan efter enighet med folkpartiet och kristdemokraterna kan av många tolkas som att LO:s beslut är ett stöd för nej-sidan i EMU-frågan.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LO:s styrelse beslöt i går som väntat att LO bör ställa sig neutral i frågan om svenskt medlemskap i EMU. Styrelsen var enig, villkoren för ett ja är inte uppfyllda.

Bakgrunden är känd. Statsminister Göran Persson sa nej till LO-kongressens krav på ett överskottsmål på 2,5 procent som skulle samlas i en stabilitetsreserv, en buffertfond.

Uppenbarligen missbedömde Göran Persson LO-styrelsens möjligheter att omtolka LO-kongressens krav. Kulturen inom fackföreningsrörelsen är en annan än den i politiken. I facket kör man inte över kongressbeslut efter hur konjunkturvindarna blåser.

– Vi har inte råd med en EMU-kampanj som handlar om någon sorts fondsocialism. Det tänker vi inte bjuda på, så motiverade partiordförande Göran Persson sitt nej.

Vulgärargument

Hans bedömning i sakfrågan, att en stabilitetsreserv är svårt att få bred politisk majoritet för över blockgränsen, är respektabel. Men hans val att använda motståndarnas vulgärargument, som är felaktigt för att inte säga rent ohederligt, kan bara tolkas som en örfil åt LO-ledningen för att den inte vek sig.

Partiordföranden förödmjukar LO:s ledning, örfilen drabbar Göran Johnsson i Metall, Ninel Jansson i Handels och övriga förbundsordförande likaväl som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.

Med sitt uttalande om ”fondsocialism” är Göran Persson tillbaka på ruta ett där han inledde sitt maktinnehav med att kalla LO ”ett särintresse bland andra”. Det kommer att sätta spår i den fackliga politiska samverkan under lång tid.

LO:s förslag om stabilitetsreserv och en långsiktigt hållbar finanspolitik har ingenting med fondsocialism att göra. Det är ett försök att ge kommande regeringar och riksdagar ett finanspolitiskt instrument att klara ekonomiska kriser utan att sysselsättning och välfärd äventyras. Det vet statsministern väl.

LO fortsätter att driva frågan om en stabil finanspolitik med överskottsmål, stabilitetsreserv, särskilda sysselsättningsmarginaler i statsbudgeten över utgiftstaket, en kommunbuffert, ett oberoende ekonområd med mera. Förslagen kommer att pressa alla partier i folkomröstningen att bekänna färg om de vill ha en stark finanspolitik eller om de väljer hög arbetslöshet som konjunkturbuffert.

Steg mot mittenparti

Göran Perssons flirt att välja enighet med folkpartiet och kristdemokraterna framför LO kan lätt tolkas som ett steg mot att göra socialdemokratin till ett mittenparti likt det tyska med ett borgerligt regeringssamarbete/koalition inom räckhåll.

Statsministern spelar ett högt spel där LO:s beslut nu kommer att tolkas som ett stöd för nej-sidan. Många inom arbetarrörelsen kommer att känna tveksamhet när socialdemokratin går arm i arm med folkpartiet och kristdemokraterna, två partier som i dag står långt ut på högerkanten.

Därmed har Göran Persson gjort omröstningen till ”sin” förtroendefråga. Nu blir det mer än någonsin hans ansvar att övertyga om att EMU är bra för Sverige.

LA