ÅSIKT

Det politiska klassamhället

Foto: GUNNAR LUNDMARK/SCANPIX
FÅ RÖSTADE I valet 2002 var det 80,1 procent av väljarna som röstade i riksdagsvalet. Det var 1,3 procent färre än valet 1998. Just 1998 blev historiskt på grund av att så många väljare inte utnyttjade sin rösträtt.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I veckan presenterade Statistiska centralbyrån sin stora undersökning av deltagandet i förra årets riksdagsval. Det är en grundlig genomgång. SCB har granskat 40 000 röstberättigade och hämtat sina uppgifter direkt ur röstlängderna.

Resultaten är inte överraskande, men borde få oss att höja på ögonbrynen. På punkt efter punkt avslöjar nämligen statistiken hur det svenska klassamhället speglar sig i valen, och därmed i det demokratiska systemet.

Totalt röstade 80,1 procent av väljarna i riksdagsvalet förra året. Det innebar en nedgång med 1,3 procent jämfört med valet 1998. En marginell förändring kan det tyckas, men då ska man komma ihåg att just 1998 blev historiskt på grund av att så många avstod från att rösta.

Svenskarnas vilja att använda sin rätt att rösta blir alltså mindre. Hur mycket mindre beror dock i hög grad på vilken ställning man har i samhället, och de som oftast avstår från sin röst är de som behöver gemensamma lösningar mest.

Av dem som tjänar mer än 300 000 om året röstade nio av tio. Bland dem som hade en inkomst under 100 000 bara sju av tio.

Av dem med en eftergymnasial utbildning röstade 92 procent samtidigt som bara 74 procent av dem med en förgymnasial utbildning röstade. Nästan alla medlemmar i Saco, 97 procent, röstade medan åtta av tio LO-medlemmar, 79 procent, använde sin rösträtt.

De som har arbete röstar i betydligt större utsträckning än de som är arbetslösa. Det är större chans att den som är född i Sverige kommer att rösta än att den som inte är det ska lägga sin röst.

Jämlikheten är kärnan i medborgarskapet och därmed i demokratin. Samtidigt vet vi att förutsättningarna att utöva sitt medborgarskap skiftar. Möjligheterna att påverka myndigheter, överklaga beslut eller påverka opinionen genom debattartiklar följer inkomst och utbildningsnivå.

De politiska förtroendeuppdragen tas i allt större utsträckning över av professionella karriärpolitiker. Vissa är helt enkelt mer jämlika än andra.

Ett av de få tillfällen där allas röster verkligen är lika mycket värda är just vid valurnan.

Just därför borde vi bli så skrämda av SCB:s siffror.

De arbetslösa, LO-medlemmar och kortutbildade som valde att avstå från sin röst i det senaste valet gjorde det knappast för att de hittat andra sätt att kanalisera sitt politiska intresse. Det handlade inte om människor som satt hemma och ”nätverkade” via datorn eller planerade utomparlamentariska aktioner med sina vänner.

Siffrorna avslöjar i stället politisk vanmakt och ett politiskt klassamhälle som är ovärdigt den svenska demokratin.

IP