ÅSIKT

En ständig långfredag

Vi väntar fortfarande på att USA ska komma och ”befria” oss från Israels ockupation

Foto: AP
Betlehem En palestinsk kvinna tittar förskräckt på två israeliska soldater på patrull i centrala Betlehem på Västbanken förra året.
LEDARE

Den palestinska befrielseteologen Mitri Raheb (bilden nedan), kyrkoherde i Betlehem på Västbanken, funderar över påskens budskap i en verklighet av förtryck och ockupation.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mitri Raheb.

Vilken ”helig” vecka: att se hur samma irakiska folk som för bara en månad sedan sjöng Hosianna till Saddam, plötsligt störtade statyer av honom och rev ner hans bilder. ”Korsfäst honom” lät det nu på gator och torg. USA:s seger såg ut som det lyckliga slutet på en Hollywoodfilm, ”det godas” seger över ”ondskan”, och som ett ögonblick av befrielse.

Ändå upplever människorna i Irak fortfarande en mycket lång långfredag. Lidandet är inte över, och ingen vet om och när det tar slut.

Vi palestinier har en ännu svårare situation. Vårt land lider fortfarande av den längsta ockupationen i modern historia. Vi har fler FN-resolutioner till vårt stöd än det finns om Irak eller någon annan nation. Ändå har inte något av besluten genomförts.

Vi väntar fortfarande på att USA ska komma och ”befria” oss från Israels ockupation, genomsöka Israel efter landets massförstörelsevapen och se till att vårt folk till slut kan bestämma själva i ett demokratiskt land. Vi palestinier lever kvar i en ständig långfredag.

Jag är pastor i Födelsekyrkan i Betlehem. Varje år ska jag förkunna Jesu återuppståndelse för människor som lever under dödshot. Det är ingen lätt utmaning. Hur ska vi fira påsken när vi lever i en ständig långfredag?

Aldrig var det så svårt som förra året.

Vår församling i Betlehem möttes i vår kyrka på påskdagen, 31 mars 2002, för att fira återuppståndelsen. Många deltagare var djupt oroade. De flesta palestinska städer hade redan invaderats av Israel. Vi visste att det bara var en fråga om dagar innan de israeliska trupperna också skulle gå in i vår lilla stad Betlehem. Vi avslutade gudstjänsten med en påskpsalm:

”Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja,

han var död men se, han lever, halleluja,

Dödens portar öppnar han, halleluja,

nyckeln ligger i hans hand. Halleluja.”

Två dagar senare, den 2 april 2002, tycktes Helvetets dörrar ha öppnats. Israeliska stridsvagnar invaderade vår stad tidigt på morgonen vägledda av Apache-helikoptrar och styrda av den senaste kommunikationstekniken. Efter kortvarigt motstånd under en halvtimme började belägringen av Födelsekyrkan. Flera israeliska tanks intog positioner runt vårt lutherska kyrkcenter. De gav eld under 13 timmar, utan särskilt många avbrott.

Två stridsvagnar placerades vid prästgården. När stridsvagnen framför huset gav eld, sprang min familj till baksidan av huset. När den på baksidan avlossade skott sprang vi alla till framsidan. När båda sköt på en gång trodde vi slutet var nära. Min mor bad, min fru skrek, mina två döttrar grät.

De israeliska soldaterna dödade två av våra grannar, en mor och hennes son. Ett utegångsförbud under hela dygnet utfärdades av de israeliska ockupanterna. Det varade sex veckor, från påsk till Kristi Himmelsfärdshelgen. Ingen fick lämna sitt hem, vare sig barn som skulle till skolan eller vuxna som skulle till sina arbeten. Det gick inte ens att gå och handla, förutom några få timmar per vecka. Hela familjer, tiotusentals människor, tvingades stanna hemma, förtvivlade och skräckslagna.

Ändå har vi aldrig känt återuppståndelsens kraft så starkt som dessa dagar. Att säga det är inte att glorifiera lidandet, som är en förbannelse, farlig och grym. Men just när vi kände oss övergivna och maktlösa fick vi ny kraft. Vi lärde oss att ta emot varje dag i våra liv från Gud med tacksamhet som om den vore vår sista. Samtidigt förmådde vi att planera, drömma och arbeta hårt som om vi hade den ljusaste framtid.

Efter sex oavbrutna veckor med utegångsförbud dygnet runt kunde vi mötas igen. Den här gången fick vi sällskap av vänner från Sverige, Tyskland, USA och tre judiska fredsaktivister från Israel. Vi startade gudstjänsten med samma psalm, som avslutade vår påskgudstjänst:

”Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja,

han var död men se, han lever, halleluja,

Dödens portar öppnar han, halleluja,

nyckeln ligger i hans hand. Halleluja.”

Efter att vi överlevt den israeliska invasionen fick psalmens ord ny innebörd. Det var Jesus, Messias, som förde striden, ingen annan. Det finns ingen anledning att följa någon annan Messias, inte Saddam, inte George Bush, inte Sharon, inte Arafat. När unga israeliska män fick styrkan att vägra göra militärtjänst i de ockuperade områdena, så var det ett uttryck för påskens verkliga innebörd. När ledare för de stora kyrkorna i USA och ärkebiskopen av Canterbury gick emot sina regeringars doktrin om förebyggande krig och vågade säga sanningen till makten, då fick vi en aning om den återuppståndne Herrens styrka.

Den dag som det irakiska folket skapar en känsla av enighet trots olika stamtillhörighet, religion och politisk uppfattning – då är de befriade på riktigt. När vi som palestinier mitt under en israelisk invasion håller fast vid visionen om fredlig samexistens mellan två folk, i rättvisa och värdighet – då är kärlekens försonande kraft verkligen i arbete.

Vi fick styrka att åter bygga upp vårt kyrkcenter som raserats av ockupationens och förstörelsens kraft. Vi gavs förmågan att fortsätta undervisa nästa generation, att måla regnbågar bland mörka moln.

Mitt under vår ständiga långfredag har återuppståndelsens kraft redan förvandlat oss och lett oss in på vägen till verklig befrielse.

Mitri Raheb

Översättning: Mats Engström

ARTIKELN HANDLAR OM