ÅSIKT

EU behöver inte en egen försvarsunion

Europeisk samordning måste i första hand bygga på icke-militära insatser

Foto: AFTONBLADET BILD, AP
Gerhard Schröder, Tyskland, Jean-Pierre Rafarin, Frankrike, Guy Verhofstadt, Belgien och Jean-Claude Juncker, Luxemburg, premiärministrar. Representanter från länderna ska träffas för att diskutera en egen försvarsunion.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I spåren av kriget i Irak har debatten om ett gemensamt europeiskt försvar fått förnyad aktualitet. Den 29 april träffas företrädare för Frankrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg för att diskutera en egen förvarsunion, vid sidan av det ordinarie säkerhetspolitiska arbetet inom EU.

Det är sant att EU behöver en bättre samordning av utrikes- och säkerhetspolitiken, men därifrån till ett gemensamt försvar med ambitionen att tävla militärt med USA är steget mycket långt. De länder som nu planerar för en sådan utveckling måste fråga sig: Vad skulle Europa tjäna på detta?

Sannolikt ingenting.

Djup spricka blottades

Under det svenska ordförandeskapet 2001 visade unionen styrkan i det framväxande samarbetet genom att avvärja en större väpnad konflikt i Makedonien. Hanteringen av den frågan kunde ha tjänat som exempel för framtiden.

Men i upptakten till kriget i Irak blottades en djup spricka inom EU som förde samarbetet flera år bakåt i tiden. På ena sidan står regeringarna i Storbritannien, Danmark och Spanien, som till varje pris vill stärka det transatlantiska samarbetet. På den andra sidan står Tyskland, Frankrike och Belgien, som motsätter sig USA:s starka dominans och som i EU ser en balanserande faktor i världspolitiken. För dessa ligger uppenbarligen ett gemensamt försvar i linjens riktning.

Ingen vill offra välfärden

Perspektivet förskräcker. I dag lägger EU:s medlemsstater i genomsnitt 2 procent av BNP på försvaret. USA lägger dubbelt så mycket. Medborgarna i Europa är knappast redo att göra de uppoffringar i välfärden som skulle krävas med sådana försvarsutgifter.

USA behöver regionala och nationella politiska motkrafter. Inte för att USA per definition skulle vara ett problem – sådan enkel antiamerikanism saknar rationell grund – utan för att det per definition är ett problem när en nation får monopol på maktinnehav.

EU-försvar skapar inte lugn

Men utgångspunkten för en europeisk samordning måste i första hand vara icke-militära insatser, helst i samverkan med USA. Med Bush i Vita huset har det varit mer komplicerat, men det är med en sådan strategi EU tidigare visat sin styrka och förmåga att sätta prägel på världspolitiken.

Under upptakten till Irakkriget hävdade EU den diplomatiska vägen framför den militära. I återuppbyggnaden av stater som Afghanistan och Kosovo står Europa för en större andel än USA. EU står dessutom för omkring 70 procent av det civila biståndet till tredje världen.

Ett gemensamt EU-försvar, med försvarsgarantier likt artikel 5 i Natos stadgar, skulle inte bidra till avspänning i världspolitiken.

JB