ÅSIKT

EU:s makt blir inte militär

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

EU kan aldrig bli en motvikt till USA, skrev FOI-tjänstemannen Mike Winnerstig på DN debatt i går. Alla sådana planer bygger på en illusion, hävdade han, eftersom EU aldrig kommer kunna bygga upp ett tillräckligt starkt gemensamt försvar.

Resonemanget får mig att undra: Är det verkligen för mycket begärt av en säkerhetspolitisk expert på FOI att han ska begripa att vapenmakt inte är det enda politiska instrumentet i en modern värld?

Att EU inte kan konkurrera militärt med USA är en självklarhet. Världens enda supermakt lägger omkring 4 procent av sin BNP på försvaret. Nära hälften av världens samlade försvarsmakt står i dag till Vita husets förfogande.

EU:s medlemsländer lägger mindre än 2 procent av BNP på försvaret och den krishanteringsstyrka om 60 000 man som EU håller på att bygga upp spelar i en helt annan division. Det är ett matematiskt faktum, att om unionen på allvar skulle ta upp den militära kampen med USA skulle dess medlemsländer tvingas till väldiga nedskärningar i den sociala sektorn. Jag tvivlar på att någon politiker i Europa är beredd att betala det politiska priset.

Det betyder inte att EU måste avstå från ambitionen att balansera USA. Jag skriver balansera eftersom det är just vad det handlar om, ibland som medarbetare, ibland som kritiker.

Och detta är verkligen inte någon banal antiamerikanism, som Mike Winnerstig antyder. En värld med ett enda centrum ökar risken för maktmissbruk, oberoende av vem som för tillfället råkar kontrollera detta centrum. Maktdelning är i själva verket en central del av just den amerikanska politiska traditionen.

Vilka är då EU:s möjliga balanspunkter?

För det första handlar det om att utveckla den europeiska sociala modellen, med starka välfärdssystem, fackliga organisationer och regler på arbetsmarknaden.

För det andra handlar det om att EU måste bygga vidare på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I Irakfrågan rasade enigheten samman och EU förlorade varje reell möjlighet att påverka utvecklingen. I Makedonien ett par år tidigare lyckades ett enat EU förhindra ett nytt krig på Balkan. Den erfarenheten går att bygga vidare på. Ett enat EU kan påverka USA att använda sin militära styrka i FN:s tjänst och vid rätt tillfällen. Som i Liberia eller Kongo, där världssamfundet väntade alldeles för länge innan man ingrep, delvis som ett resultat av USA:s motstånd.

För det tredje handlar det om att EU, för att kunna värna sin sociala modell och spela någon roll i världspolitiken, måste stå ekonomiskt starkt. Där kommer EMU in i bilden. I dag är det närmast en självklarhet att företag, organisationer och stater handlar med dollar i sina internationella kontakter. Dollarns ställning ger USA enorma ekonomiska fördelar. Euron har möjlighet att bli en andra världsvaluta, och som sådan skulle den ge EU ett maktpolitiskt instrument, många gånger mer betydelsefullt än ett utopiskt gemensamt försvar.

ARTIKELN HANDLAR OM