ÅSIKT

Anna Lindh var en ljus optimist

Foto: LARS ROSENGREN
Anna Lindh var en engagerad människa, i politiken och som privatperson. Hon kämpade för en global rättvisa och respekten för mänskliga fri- och rättigheter.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det kan aldrig bli fler folkomröstningar.

Så sa Anna Lindh sista gången vi talades vid. Det var under veckoslutet. Hon lät sorgsen, kanske också upprörd. Socialdemokratin var splittrad rakt in i regeringen. En fråga, som inte borde ha så stor känslomässig laddning, skapade obehaglig fientlighet.

Hon var plågad av sexistiska angrepp och av anklagelser för att bryta mot partiets historiska arv.

Anna älskade annars politiken. Hon gav den stor plats i ett liv där närheten till familjen och den stora, rörande omsorgen om David och Filip alltid var det viktigaste.

Mitt i sorgen kan jag se Annas bokstavligen ljusa gestalt och känna hennes väldiga livsaptit.

Spadtagen i grönsakslandet. Ommöbleringen i det vackra Sörmlandshuset. Doften från de personliga vegetariska rätterna som hon och Bosse skapade. Högläsningen för barnen.

Vi talade, under vår långa vänskap, inte så mycket om politik. Anna diskuterade vilka nya romaner hon skulle läsa och vilka hon borde skicka till sina vänner Giorgios

Papandreou och Chris Patten.

Hon läste kopiöst. Ofta när hon satt på sin motionscykel eller på tåget från Nyköping.

Anna var en konstnärlig begåvning. Stolt och sakkunnig guide när hennes pappa hade vernissage. Outtröttligt entusiastisk också för experimentella operor och sex timmar långa dramer. Hennes energi var omätlig. Det var också hennes tid för mänsklig omtanke. Från Vitryssland eller Vietnam försökte hon överrösta bruset och undra över hur våra barn klarat tentor eller tillfrisknat från någon sjukdom. Eller om vi inte borde gå på krogen.

Vietnam var ett slags centrum för henne. I hemmet fanns utsökta konstverk från detta land, där hon och familjen hade sina bästa semestrar. Vietnamkriget formade också hennes internationella engagemang och

tänkande: antiimperialism, global rättvisa och respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

– Jag är stolt över mitt partis historia, sa hon ofta. Den historiska epok hon särskilt tänkte på var förknippad med Olof Palme.

Också hon kritiserade stormaktens arrogans och förakt för internationell rätt, som under Irakkriget.

Hon var starkt engagerad för de palestinska och de kurdiska folkens rättigheter. Och pekades därför ibland ut som fiende av israeliska och turkiska högerregeringar. Hennes engagemang var aldrig exkluderande. Hon fanns i kvinnliga nätverk med Madeleine Albright men hon stod också nära reflekterande globaliseringskritiska grupper som Diakonia.

Anna Lindh blev med tiden övertygad europé. Fast aldrig okritiskt överslätande. Ingen ledande europeisk politiker vågade kritisera den auktoritäre Silvio Berlusconi med samma skärpa som hon.

Anna tog gärna fram grupporträtten från EU-toppmötena: ”Tre kvinnor mot en grå bakgrund”, sa hon. Hon kunde skratta åt den sortens manliga maktstrukturer. Hennes feministiska engagemang hade dock sitt fäste i de verkligt utsatta miljöerna.

När filmen ”Lilja for ever” hade premiär i London talade Anna till den brittiska publiken. Hennes ämne var kampen mot kvinnohandel, mot exploatering av det fattiga Europas kvinnor.

– Vi politiker, vi i EU kan stödja och hjälpa dessa kvinnor till frigörelse och vi kan bekämpa profitörerna, sa hon.

Anna Lindh var optimist. Hon tog också politiken på djupt allvar. Hon var en god lyssnare.

Med viss oro närmade hon sig den svåra frågan: Skulle hon kunna kandidera till partiledarskapet? Hon vägde den politiska uppgiften och människors förväntan mot familjelivets möjligheter. Något svar hörde jag aldrig henne formulera.

Hedra Anna Lindhs minne på söndag

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM