ÅSIKT

En evig strid om Europa

När folkpartiledaren Lars Leijonborg skulle förklara ja-sidans nederlag i EMU-omröstningen skyllde han på Tage Erlander. För fyrtio år sedan talade han kritiskt om EEC. ”Erlanders Metalltal var inte som folkpartiledaren antyder, ett inlägg i dagens eurodebatt”, skriver Olle Svenning.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Lars Leijonborg tog ett stort historiskt kliv när han på folkomröstningsnatten skulle förklara ja-sidans stora nederlag: Det är Tage Erlanders fel. Han talade ju så kritiskt om EEC för över fyrtio år sedan.

När Erlander höll sitt tal drev Frankrike kolonialkrig i Algeriet. Statsministerns europeiska partivänner, sådana som Jean-Henri Spaak, såg EEC som direkt kopplat till Nato. Denna extrema kallakrigsperiod präglades också av USA:s kontroll av handelsströmmarna. Erlanders Metalltal var inte, som folkpartiledaren antyder, ett inlägg i dagens eurodebatt.

Strategi bakom beslutet

Ur talet växte dock en konflikt, som handlade om Nato och om välfärdsmodellen. Den politiska högern ville använda EEC för att nå Natomedlemskap och för att bryta socialdemokratisk hegemoni. Därmed skapades en höger-vänsterdimension i Europapolitiken, annars huvudsakligen bara giltig i de skandinaviska länderna.

Socialdemokratins skepsis till Europaprojektet tillät ändå både en så kallad öppen ansökan om medlemskap under 60-talet och seriösa försök att pröva medlemskapet under Olof Palmes första tid som regeringschef. Först efter det kalla krigets slut blev dock medlemskapet en möjlighet. Ingvar Carlsson och Allan Larsson hade efter serier av samtal med socialdemokratiska regeringschefer övertygats om att välfärdsmodellen kunde rymmas inom EU, till och med förstärkas. Det var denna strategiska bedömning, inte en tillfällig ekonomisk kris, som förändrade den socialdemokratiska ledningens EU-politik. Dessvärre för svagt förankrad inom arbetarrörelsen. Den analysen gör statsvetaren Jacob Gustavsson i sin viktiga avhandling.

Facket bakom

Ingvar Carlsson argumenterade för ett löntagarnas Europa och ett socialt och utvidgat EU. Stora delar av fackföreningsrörelsen ställde sig bakom ambitionerna och tillräckligt många socialdemokrater trodde på den politiken för att ja-sidan skulle vinna folkomröstningen om EU.

Förutsättningarna för Carlssons ideologiska aspirationer ökade sedan EU från 1997 politiskt kom att domineras av socialdemokratin. Vissa viktiga förbättringar uppnåddes: Sysselsättningsmål skrevs in, miljöpolitiken fick en starkare ställning och också fackets rättigheter växte. Välfärdsmodellen på europeisk nivå skymtade och i den inkluderas en rad nya medlemsstater.

Dags att enas

Den möjliga enigheten inom arbetarrörelsen ersattes dock av tolkningsstriden om EMU-systemet och stabilitetspakten. Ja-sidans tro på systemens tillväxteffekter stod mot nej-sidans bedömning att välfärd får vika för storskalig kapitalism. Ja-vännerna såg delaktighet i EMU som demokratisk delaktighet. Nej-sympatisörerna varnade för demokratiförluster.

Flera socialdemokratiska partier i Europa och hela Europafacket ställer krav på reformering av stabilitetspakten, de kräver att ECB också ska skriva in krav på full sysselsättning bland sina kriterier och att banken ska bli öppnare, rentav mer demokratisk. Den svenska arbetarrörelsen kunde kanske enas om att stödja de kraven.

OS