ÅSIKT

Afghanistan behöver hjälp av omvärlden

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Enligt FN:s planer ska demokratiska val hållas i Afghanistan i juni 2004.

Just nu finns inget som tyder på att det kommer att bli så.

Reginald Austin, chef för FN:s valprogram, hävdar att det omedelbart behövs 40 miljoner dollar för att registrera väljare över hela landet. Totalt skulle valet kosta nästan 100 miljoner dollar.

Väst har hittills bidragit med tio miljoner.

Och den planerade avväpningen av de lokala krigsherrar som stödde USA-koalitionen i kriget har inte ens påbörjats. Planen möter motstånd i Afghanistans försvarsministerium. Där fruktar man att talibanerna ska repa mod och gå till motangrepp om landsbygden avmilitariseras.

Situationen påminner delvis om den i Irak. När USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld besökte Kabul i maj deklarerade han att den mest intensiva fasen i jakten på talibanerna och al-Qaida var över. Nu kunde Afghanistan övergå till nästa fas, samhällsbygget. Men kriget är långt från över, och hurtiga segertal har snabbt överskuggats av verkligheten på marken.

Sedan i augusti har över 600 afghanska soldater, hjälparbetare och civila afghaner dödats i öppna strider. Nu erkänner till och med Pentagon att talibanerna inte längre nöjer sig med gerillakrig för att störa återuppbyggnaden. Nu handlar det om ett organiserat motstånd vars yttersta syfte är att återta makten i Kabul. Enligt journalisten Ahmed Rashid, författare till lysande böcker om Afghanistan och Centralasien, har tusentals talibansoldater hittat en fristad och bas för sina militära angrepp i provinsen Baluchistan i grannlandet Pakistan.

Samtidigt stärker Afghanistan sin ställning som världens främsta producent av opium. Exporten uppgick till 3 600 ton för 2002, en ökning med 6 procent jämfört med året innan.

Ett grundläggande problem är att omvärlden inte brytt sig tillräckligt mycket om återuppbyggnaden. Som om ett samhälle som genomlevt decennier av krig reser sig självt. Visst har Afghanistan fått pengar, men bara omkring hälften av de belopp det internationella samfundet lovade omedelbart efter kriget.

Ett annat problem är att USA segrade över talibanregimen med hjälp av lokala krigsherrar, mot löfte att dessa skulle få behålla kontrollen över sina provinser. Därför gavs de internationella styrkorna till att börja med inget mandat utanför huvudstaden Kabul.

En blodtörstig banditledare som Rashid Dostum sitter säkert på sin post i staden Shibergan. Han anklagas bland annat för att ha kvävt 1 000 talibansoldater till döds i stängda containrar i krigets slutskede för två år sedan.

Enligt internationell lag borde Dostum ställas inför rätta som krigsförbrytare. Men i dagens Afghanistan behöver USA lojala svärdbärare. USA behöver sin Dostum. Så förvandlas högtflygande retorik om demokrati och mänskliga rättigheter till klassisk realpolitik i kalla krigets anda.

Det betyder inte att läget är hopplöst. Ett ökat internationellt engagemang och rejäla insatser för att avväpna krigsherrarna skulle radikalt förbättra läget för de flesta afghaner. Det går, men det kostar pengar.

Jesper Bengtsson

ARTIKELN HANDLAR OM