ÅSIKT

Hallå! Hur ska vi ordna välfärden?

Foto: ANNA CLARÉN
LANDSTING – ELLER STIFTELSE? I Storbritannien ifrågasätts den offentliga välfärden – av regeringspartiet. Labour vill flytta över vård i privata stiftelsers regi. Visar de vägen för Europas vänster? Bilden från Karolinska sjukhuset togs vid ett tidigare tillfälle.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Förra veckan sände brittiska labour i väg ett 77-sidigt dokument till väljarna. Det något pressade partiet vill veta vad folket tycker om allt från fattigdom till biltullar. The Big Conversation, det stora samtalet, kallas det massiva politiska julbrevet. Tony Blair har varit med vid utdelningen.
Blair döljer inte kalkylen: att hindra medelklassen att överge den gemensamma välfärdspolitiken

Labour ställer viktiga frågor till medborgarna, ungefär likadana som socialdemokratiska partier i Europa måste pröva: Kan det traditionella välfärdssystemet bevaras? Hur ska makten fördelas mellan nationen och EU? Kan immigrationspolitiken humaniseras?

Labours egna svar, som skymtar i rådslagsmaterialet, kan prövas som möjliga vägval för den europeiska vänstern. Partiet vill i grunden göra om välfärdsstaten: Den var utmärkt i det förflutna men numera duger inte modellen ”en storlek passar alla”. Det krävs mer av valfrihet. Ägandet av sjukvården ska delvis flyttas till privata stiftelser, offentliga nyttigheter alltmer finansieras och förvaltas av det privata, dock under samhällelig insyn. Utbildningen ska underkastas hårdare kvalitetskontroll och universitetsstudier privatfinansieras med upptill 45 000 kronor i terminen.

Labour är villigt att omdefiniera jämlikhetspolitiken till ”jämlikhet i möjligheter”.

Tony Blair döljer inte den politiska kalkylen: att hindra medelklassen från att överge den gemensamma välfärdspolitiken till förmån för ren-odlat privata lösningar.

De politiska riskerna är betydande. I Storbritannien, Europas mest ojämlika land, tenderar den stora underklassen att välja bort politiken. Klyftan mellan parti och fack kan bli omöjlig att överbrygga. Fackets formella makt över labour är betydligt större än LO:s över SAP. Labourregeringen har dock genomfört några viktiga reformer för landets fattiga: skattesubventioner för barnfamiljer och minimilön, dessvärre genant låg. Pensionssparandet ska, som facket krävt, bli obligatoriskt.

Labour är upptaget av lag-och-ordning-frågor. Partiet rekommenderar lagar mot ”antisocialt-beteende” och vill öka repressionen. Det märks dessvärre också i synen på invandrar- och asylpolitiken. Den auktoritäre inrikesministern rekommenderar uppsamlingsläger för alla asylsökande. Han kräver obligatoriska id-kort för alla och vill straffa ”illegala” flyktingar genom att ta från dem vårdnaden om deras barn.

Den medelklass Blair vänder sig till motsätter sig säkert ofta den sortens omänskligheter.

”Gör din plikt. Kräv din rätt”-formeln från arbetarrörelsens pionjärtid bär numera fram budskap både från såväl höger som vänster: folkpartiet i Sverige, new labour i Storbritannien exempelvis. Betoningen är dock besynnerlig. Socialt utsatta grupper krävs stenhårt på sin plikt. Däremot har de ytterligt svårt att få gensvar för rättigheter. Här borde den europeiska vänstern kunna skilja sig från liberalismen.

OS