ÅSIKT

Kriget gynnar terroristerna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 20 mars i fjol vräkte USA bomber över Irak. Ungefär nio månader senare lät USA omvärlden stirra in i gapet på den gripne och störtade diktatorn Saddam Hussein. En triumf för alla dem som önskade regimskifte och en befrielse för de miljoner som tvingats leva under en av vår tids grymmaste diktaturer.

Den stora lyckliga berättelsen förmår dock inte att dölja krigsföretagets hyckleri och militäroperationens många tragedier.

Kriget fördes, officiellt, för att eliminera Iraks massförstörelsevapen och göra slut på en påstådd allians mellan Saddam och al-Qaida. Härar av vapenexperter har inte kommit i närheten av något som liknar sådana vapen.

Till och med Paul Bremer, som styr Irak åt USA, dementerar.

Någon allians med al-Qaida existerade inte. Däremot har detta diffusa terroristnät spänts över Irak efter kriget. Som El País skriver i en årsöversikt: ”Kriget gjorde inte slut på terrorismen. Det gynnade och understödde den.”

I maj proklamerade George W Bush krigets slut. Därefter har flera hundra amerikanska soldater dödats, mer än 8 000 har sårats och 2 300 har tagits hem för vård. Blodiga attentat har drabbat FN-personal och biståndsorganisationer. I Riyadh och Istanbul har människor sprängts till döds. Pakistans auktoritäre och USA-stödde president Musharaff har utsatts för två allvarliga attentatsförsök.

Knarket flödar

I det andra kriget mot terrorismen, det i Afghanistan, har ett hundratal poliser avrättats på kort tid. Den svaga regeringen kontrollerar i stort sett bara huvudstaden. Återuppbyggnadsarbetet flyter mycket trögt. Däremot flödar droghandeln. Amerikanska soldater medverkade helt nyligen till att höja dödstalen genom att döda femton barn.

USA söker huvudsakligen två vägar ur den svåra kris krigsslutet skapat:

Skärpta militära attacker mot upprorets grupperingar.

Överlåtande av makten till en vänligt inställd irakisk regering.

Regeringen har upprättat en ny specialstyrka, Task Force 121, vars strategiska uppgift definieras som ”Manhunts”, människojakt eller, smakligare, jakt på förbrytare. Specialstyrkorna är, som The New Yorker visar i en initierad artikel, utbildade av israeliska militärexperter. Deras erfarenheter i kampen mot palestinier betraktas som särskilt värdefull.

Liksom israelerna väljer de amerikanska styrkorna ut motståndare som systematiskt likvideras. President Bush har personligen bekräftat uppgiften.

Även bortsett från den etiskt tvivelaktiga metoden ”mord i statsnyttans namn”, förefaller strategin långsiktigt äventyrlig. Den amerikansk-israeliska alliansen kan inte annat än förstärka motståndet i stora delar av den arabiska värld som ser konflikten Israel–Palestina som alldeles avgörande för något slags fred i Mellanöstern. Bushs flotta löfte att demokratisera Mellanöstern saknar värde om han inte stöder skapandet av ett fritt Palestina.

Benjamin R Barber, författaren till kultboken ”Jihad vs McWorld”, varnar i sin senaste bok USA för att bygga ett fruktans imperium och därmed underkasta sig den ideologi som terrorismen söker driva fram. Skräcken tar sig uttryck både i allt tydligare inskränkningar i liberala rättigheter inom USA, i systematiska övergrepp som fånglägret i Guantánamo och avsikten att föra ”förebyggande” krig. Motsättningen mellan USA och ledande europeiska länder har sin grund just i denna USA-administrationens missionerande våldspolitik.

George W Bush föreställer sig att USA har ett särskilt gudagivet uppdrag i världen. Han uttryckte det alldeles tydligt i sitt State of the Union-tal: ”Den frihet vi hyllar är inte USA:s present till världen, det är Guds gåva till mänskligheten.”

Ett heligt uppdrag

Beväpnad med detta heliga uppdrag ser sig USA-administrationen skyldig att sprida sina värderingar i världen och bli den hegemoniska makten. Ett problem är dock, som den skarpsinnige filosofen Slavoj Zizek påpekar: USA gör anspråk på att vara ett imperium ”men fortsätter att handla som en nationalstat, som hänsynslöst utövar egenintresse”. Exemplen är mångfaldiga, från stödet till groteska enpartistater i Mellanöstern till systematiskt gynnande av amerikanska affärsintressen i Irak. De feta miljardorderna till den återuppbyggnad som ska ske i en oviss framtid tillfaller (utan fri konkurrens) i allt väsentligt bolag närstående Bushadministrationen. Den tänkta irakiska regeringen kommer också enligt USA:s planer att vara proamerikansk, välvillig till amerikanska oljeintressen och självklart inriktad på att skyddas av amerikanska soldater på plats.

Efterlyst ledare

Västliga affärstidningar förbereder i väl tillrättalagda texter sina ekonomiskt välbeställda läsare på att USA har valt ut Ahmad Chalabi till Iraks ledare. Chalabi, efterlyst för grov ekonomisk kriminalitet, är absolut USA-lojal och sedan länge CIA:s gynnade man. Hans år i Irak är dock försumbart få och att han skulle vara ett samlande namn ter sig absurt.

Benjamin R Barber presenterar som alternativ till denna religiöst svulstiga nationella intressepolitik idén om ”förebyggande demokrati”, en kanske något oklar term. Han förordar en multilateral världsordning, grundad på en internationell rättsordning och ekonomisk-social utjämning. Militära interventioner kan vara nödvändiga (som på Balkan) men måste följas av systematiskt demokratiarbete, baserat på respekt för medborgare och deras engagemang. Inget enskilt land kan göra anspråk på att härska över det arbetet. USA:s nuvarande administration saknar strategi för återuppbyggnad och respekt för demokratiarbetets svårigheter. Samma bedömning gör Tony Blairs före detta säkerhetspolitiske rådgivare Robert Cooper i sin viktiga bok ”The Breaking of Nations”.

Bush håller 250 000 soldater världen över för att också med våld sprida frihetens budskap. Som Graham Greene skrev i ”Den stillsamme amerikanen”: ”Jag har aldrig mött en man som hade bättre motiv för allt det besvär han orsakade.”

OS

ARTIKELN HANDLAR OM