ÅSIKT

Apartheidtidens arv väger tungt

Foto: MAGNUS WENNMAN
SYDAFRIKA LITAR ÄNNU PÅ ANC Partiet kommer att vinna en massiv seger vid parlamentsvalen i morgon. Frågan är med hur stor marginal. Apartheiden är borta men fattigdomen består.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Sydafrikas president Thabo Mbeki har begripligt nog svårt att nå ens i närheten av den kärlek och det förtroende som mötte Nelson Mandela. Ändå kommer Mbekis parti ANC att vinna en massiv seger vid parlamentsvalen i morgon. Huvudfrågan gäller om ANC kommer att nå två tredjedels majoritet. Opinionsmätningar ligger snubblande nära den nivån.

Oppositionspartierna, dominerade av den gamla härskande vita klassen, varnar för att ANC i så fall är berett att ändra landets konstitution, ge Mbeki rätt att styra under en tredje presidentperiod och kanske skriva in ett slags envälde.

Demokratin har fått fäste

Mbeki avvisar bestämt att författningen ska skrivas om. I Sydafrika, med dess finförgrenade civila samhälle, starka fack, mäktiga kyrkor och utvecklade deltagardemokrati, är varje försök att urholka den demokrati folket så länge kämpade för, dömt att misslyckas.

ANC:s politiska dilemman handlar i stället i första hand om hur den öppna, liberaliserade ekonomin ska kunna förenas med nödvändiga sociala reformer och kamp mot fattigdomen. Landets tillväxt är god, inflationen har pressats ned, en växande svart medelklass erövrar inflytande och materiell välfärd och den globala företagsamheten nickar bifall.

Ojämlikt land

Fattigdomen stannar dock kvar. Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder. Apartheidtidens arv väger tungt. ANC-regeringen har gjort betydande insatser för vatten- och elförsörjning, socialt bostadsbyggande, sjukvård och utbildning. Fast ännu beräknas över tjugo miljoner leva i svår fattigdomen och arbetslösheten pendlar upp mot 40-procentsnivån, vida högre för de unga.

Idasa, landets ledande demokratiinstitut, och Helen Suzman-stiftelsen visar att sydafrikanerna generellt sett underkänner ANC:s politik mot fattigdom och arbetslöshet. Ännu avspeglar det sig inte i röstandet. Lojaliteten mot den rörelse som störtade apartheid är naturligt nog stor. Ungdomar väljer dock i växande utsträckning att avstå sin rösträtt.

Mbekis sanslösa nonchalans

Mbeki mötte för några år sedan hotfullt stort motstånd, bland annat för sin sanslösa nonchalans och vidskepelse kring aids (5,3 miljoner i landet är bärare av sjukdomen) men också för korruptionsaffärer inom vapenhandeln, bristande respekt för pressfrihet och motsägelsefulla hållning till Zimbabwes diktator Mugabe. Mbeki, mer bildad teknokrat än karismatisk folkledare, har återvunnit förtroende, fast huvudsakligen bland eliten och medelklassen.

Oppositionen är oroväckande klen. Möjligen övertar den gapige Tony Leons ”vita” demokratiska allians ledarskap framför det rekonstruerade apartheidpartiet, NNP.

Valet i morgon kan vara det sista, präglat av minnet från apartheidtidens förtryck. ANC:s stora och i ordets verkliga mening heroiska uppdrag är snart slutfört.

OS