ÅSIKT

Europa begär en time-out

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: STEFAN ROUSSEAU/EPA
När Tony Blair 1997 utsågs till brittisk premiärminister lovade han göra sitt land europeiskt. Hans regering beslutade att för överskådlig tid skrota EU:s föreslagna nya traktat.

När Tony Blair 1997 utsågs till brittisk premiärminister lovade han göra sitt land europeiskt. Ett oändligt steg efter Margaret Thatchers decennium av högernationalism.

I går abdikerade Blair, möjligen tillfälligt, från sitt löfte. Hans regering beslutade att för överskådlig tid skrota EU:s föreslagna nya traktat. Det är den praktiska innebörden av att Storbritannien bestämt sig för att skjuta upp sin annonserade folkomröstning om traktaten.

Oundvikligt besked

Det överväldigande nejet i såväl Frankrike som Holland gjorde Blairregeringens besked oundvikligt. Den vet dessutom att 70–80 procent av britterna är mot fördraget och att nej-sidan växer explosionsartat snabbt i flera EU-länder. Tony Blair skulle göra sig till politiskt åtlöje om han förordade folkomröstning. Göran Persson och hans borgerliga förbundna löper samma risk om de insisterar på att riksdagen ska rösta om EU-fördraget i år. Efter EU-toppmötet nästa vecka upphävs säkert de planerna.

Blairs besked ställer de tre stormakterna i EU mot varandra. Gerhard Schröder och Jacques Chirac, EU:s förlorare, uttalade så sent som i lördags att EU-medlemmarna borde fortsätta rösta om fördraget, i sina parlament eller i referendum. En metod att skjuta det oundvikliga nederlaget framåt i tiden. Kanske också ett försök att välta över ansvaret på Blair efter ett förväntat framröstat brittiskt nej.

Nära medborgarna

Stormaktskonflikten har en mer handfast materiell sida och på den kan man läsa frågan: Vilken ekonomisk och social politik ska unionen bedriva? Blair, som tar över EU:s ordförandeskap om några veckor, vill koncentrera EU-politiken till frågor som ligger nära medborgarna: sysselsättning, ekonomisk välfärd och tillväxt. Labourregeringen tror att deras liberala modell med flexibel arbetsmarknad ska få fart på EU. Blairs f?d utrikesminister Robin Cook säger det nödvändiga: Det kan aldrig kallas modernt att kräva ökade arbetstider och sämre sociala rättigheter för löntagarna. Chirac och Schröder, med sina skröpliga ekonomier, instämmer.

Maktarrogans

När motståndarna till EU-fördraget jublat färdigt finns det några problem att grubbla över. EU:s budget kan falla samman, liksom planerna på utvidgning. Det kan säkert uthärdas. Precis som att unionen får leva vidare med det svår-överskådliga Nicefördraget. Grundfrågorna är andra: Kommer det ur ruinerna av EU-fördraget att resa sig ett unionsbygge baserat på principen ”It’s all market”? Varför skulle det högerdominerade EU förstärka den sociala dimensionen eller säga nej till tjänstedirektivet? Kommer ett mer anglosaxiskt dominerat EU att utmana USA som det gjorde inför Irakkriget?

Att EU hamnat i sin djupaste kris någonsin beror förstås inte i första hand på nej-röstarna utan på den maktarrogans och demokratibrist som så länge dominerat EU.

OS