ÅSIKT

Vilda vänstern

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: MATS STRAND
Som vänsterpartiledare kan Lars Ohly säkert behöva ett lugnande glas vatten ibland. Falangerna bekämpar varandra och ledamöter till både höger och vänster hoppar av. Hur långt borta är splittringen?

Vänsterpartiet töms, sakta men systematiskt, på politiska förtroendemän. Ibland sker avhoppen till höger, ibland från sådana som kämpar för kaderpartiets ideologi. En stor del av riksdagsgruppen är på väg att ge upp.

Häromdagen kommenterade en ledande vänsterpartist, Camilla Sköld Jansson, krisen. Hon menade att den lilla diskussionsklubben Vägval Vänster ligger bakom. Budskapet från Sköld Jansson är klart: I grunden är partiet sunt. Det är fienden, klassförrädaren, som manipulerar. Det tänkandet har aldrig varit främmande för partiet.

Grupp mot grupp

Upplösningsfenomenen inom vänsterpartiet förefaller inte svåra att åskådliggöra. En tämligen hårdför och sentimental riktning, mer inriktad på kamp och opposition än reformarbete, står mot en minoritet som söker uppgörelser i riksdagen och lägger ner betydande energi på vardagsfrågor, från välfärds- till miljöfrågor. Den ideologiskt viktiga konflikten speglas i det organisatoriska arbetet. Vem ska fatta de avgörande besluten inom partiet? Vilken handlingsfrihet ska riksdagsgruppen ha? Återigen: kadertraditionerna ställs mot kompromisspolitikerna. Klasspolitiken mot ”sosseanpassning”.

Lars Ohly kämpar för att behålla partibunkerns förtroende. I onsdags hotade han att ge upp höstens budgetförhandlingar med regeringen om inte Göran Persson omedelbart ger upp försöken att godkänna EU-fördraget. Alla vet att processen med EU-fördraget är stendöd och att Persson bekräftar det nästa vecka i Bryssel. Och i höst sitter Lars Bäckström, övervavvkad av partistyrelsen, i förhandlingar med Pär Nuder. I huvudsak har samverkan varit progressiv och vänsterns kongress infaller inte förrän i januari nästa år.

1998 fick vänsterpartiet 12 procent av rösterna. Partiet hade en effektiv kommunikatör som ledare, Gudrun Schyman, och en grupp högt kompetenta förhandlare, ofta med närhet till LO.

Frihetliga vänstern ger upp

Partiet hade kunnat fortsätta reformarbetet till ett vänstersocialistiskt parti, inte olikt det mycket framgångsrika norska partiet. Istället ingår nu vänsterpartiet allians med halvstalinister som grekiska och tjeckiska vänsterpartier. I partitidningen Flamman hyllas det uråldriga och aldrig reformerade franska kommunistpartiet. ”En vänsterseger”, kallas nej-rösterna i Holland och Frankrike. Herregud, 90 procent av högerextremisterna sa nej. I partiets internationella program finns bekymrade formuleringar om hur eländigt det blivit i före detta Sovjet och Östeuropa efter Sovjets fall. En hållning som gör ”kommunistdebatten” tydlig. Inte så märkligt att den frihetliga vänstern ger upp.

Lars Ohly kan inte hålla samman partiet. För att rädda sig kvar som ledare tycks han alliera sig med dem som väktar över partiets allra sämsta traditioner. De är ju i majoritet. Den strategin riskerar att leda till att partiet splittras. En annan gammal, oftast dålig, partitradition.

OS