ÅSIKT

På fotbollsstadion pågår politisk kamp

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: NIKOLAI JAKOBSEN
Upprörd publik Stade de France i Paris. Här möttes Frankrike och Algeriet i en försoningsmatch 1991. Men när Marseljäsen ljöd över planen buade publiken och Chirac fick fly.

Stade de France i Saint-Denis ligger som en stor glittrande katedral i en ö av mänskligt förnedrande fattigdom.

Fotbollsstadion sänder ut blixtrande signaler om tillståndet i den franska huvudstaden.

I juli 1998 byttes den gamla trikoloren, blå-vit-röd, ut mot svart-vit-arabisk. Frankrike blev världsmästare och spelarna kom från Algeriet, Senegal, Ghana, Baskie sn, Spanien, Armenien. De hade besegrat både Brasilien och Le Pen. Frankrike hade suddat ut den motbjudande rasismen och på Triumfbågen lyste affischen ”Zidane-President”.

Tre år senare öppnades Stade de France för den stora försoningen. Frankrike mötte Algeriet, Zidanes hemland och den franska kolonialismens beseg­rare. När Marseljäsen rullade ut över fotbollsplanen buade stora delar av publiken. Folket från Saint-Denis eländiga slumstäder lyfte algeriska flaggor. President Chirac störtade omedelbart i väg från stadion. Skändad, förödmjukad, för en enda kväll.

Nära fotbollskatedralen ligger Saint-Denis klassiska kyrka, där kungar och drottningar ligger. I dagarna begravs de sista resterna av social fred.

Den äldre generationen av Mahgreb-folk fick aldrig rösträtt, trots alla löften. Förorternas stora, fula, spökkvarter rustades inte upp, fast politikerna lovat. SOS-Racisme, som en gång mobiliserade den unga generationen nordafrikaner (les Beurs) har sett sitt ledarskap slukas upp av den politiska eliten och statsapparaten.

Sedan juni i år har tre barn dödats. De sociala såren är vidöppna: otillräckliga dagis, massarbetslöshet, droghandel, torftiga skolor.

På mitt skrivbord ligger senaste numret av den politiska veckotidningen Le Nouvel Observateur. Huvudstoryn handlar om krisen för invandrar- och minoritetspolitiken. I Tony Blairs Storbritannien.

För någon dryg vecka sedan var The Guardians kolumnist Polly Toynbee på Sverigebesök. Hon var i något decennium BBC:s sociala reporter och har skrivit en bok om sin erfarenhet som låglönearbetare. Hon är passionerat intresserad av kampen för de socialt fattiga barnens rättigheter. Toynbee har berättat i sin tidning att Sverige för en ovanligt progressiv och klassutjämnande familjepolitik. Efter det bröt helvetet ut, berättar hon för mig. Hennes dator bombarderades av mejl från svensk höger. Hon kallades sovjetlakej, ofta i på kommatecknet likalydande budskap. Kanske hade de liberala åsiktspoliserna läst Niklas Ekdal, politisk chef på Dagens Nyheter. Han lutar, som vanligt, åt att Sverige är infekterat av det sovjetiska. Framtiden finns i stället i de baltiska staterna, som följt Carl Bildts recept: Gör precis motsatsen till svenskarna.

Jag studerar Daniel Vaughan-Whitebreads detaljerade ILO-analys av de sociala villkoren i våra nyligen befriade grannländer. Arbetslösheten är svindlande hög, arbetsskadorna växer fullkomligt dramatiskt, löneandelen sjunker, den kvinnliga förvärvsverksamheten rusar rakt ner i underjorden, de fackliga fri- och rättigheterna suddas ut, arbetsgivarna tvingar löntagarna att skriva på rena slavkontrakt, helt utanför ordinär arbetsrätt. Det sociala missnöjet är svindlande mycket högre än i andra europeiska länder.

Vaughan-Whitebread låter som om han rapporterar från Saint-Denis.

Från mina år i Spanien påminner jag mig att allhelgonadagen firades med glada måltider, framdukade på gravstenarna. Den sortens fester kräver antagligen stark tro eller stort avstånd till släktingens eller vännens dödsdag. Kent Anderssons död ligger sorgligt nära i tiden. Han var en av den sortens personligheter, som de flesta tycker sig känna och ha ett nära förhållande till.

För egen del mötte jag honom en enda gång, 1967, premiäråret för ”Flotten”. Tage Erlander, plågad av ett dundrande valfiasko året innan, skulle göra underhållningsprogram i tv. Han bad oss bjuda in Kent Andersson. Flotten, som bland mycket annat var en varm hyllning till välfärds- och jämlikhetspolitik, skulle vara med i programmet. Ett år senare fick Erlander och hans parti över 50 procent av rösterna.

Jag vet inte, trots noggranna studier, vilka teaterfavoriter Göran Persson håller.

Möjligen då Kristina Lugn, som han uppträtt tillsammans med. Jag har svårt att tänka mig den geniala Lugn som vallokomotiv?

Olle Svenning