ÅSIKT

Olof Palme fick oss att tro på framtiden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje”.

Så avslutade Olof Palme partiledardebatten 1982 efter sex år i opposition, med den oförsonliga striden om löntagarfonderna i ryggen. Han väjde inte undan, han valde att gå till offensiv. Så vann han valet med 46,5 procent och med förlorarna i det borgerliga blocket mer än sex procent bakefter.

I dag, 20 år efter att Sveriges statsminister sköts på öppen gata, diskuteras hans politiska arv. Det finns ett opportunt drag att ifrågasätta Palmes betydelse och gärning. Man försöker förminska honom enbart till en stor retoriker, agitatorn som inte lämnat något arv till framtiden. Så ihåligt och falskt.

Olof Palme drev projektet om ökad jämlikhet vidare till en modern jämställdhet. Medbestämmande innanför fabriksportarna blev till hela arbetslivets förnyelse.

Full sysselsättning drevs till allas rätt till arbete. Han var till och med bland de första att inse miljöfrågornas globala betydelse.

”När det gäller människans livsmiljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller nationer. Framtiden är gemensam, sade han på FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972.

”Allas rätt till arbete” var inte bara ett slagord för Olof Palme. Det var bokstavligt och innehöll också en skyldighet att arbeta och bidra efter förmåga. Den stora, vilda gruvstrejken i Malmfälten väckte hans insikt om behovet av reformer: arbetsmiljön i gruvorna och på industriarbetsplatserna, löntagarnas inflytande, de otrygga anställningsvillkoren, arbetsgivarnas rätt att fritt anställa och avskeda.

Kraven kom underifrån. Tillsammans med fackföreningsrörelsen drev han under hela 1970-talet offensiven för ett anständigt arbetsliv.

Så knöts det fackligt-politiska samarbetet fastare. Ingen kan hävda att det inte haft betydelse för att Sverige i globaliseringens 2000-tal fortfarande har världens starkaste fackföreningar, där kampen för anständiga jobb fortfarande är välorganiserad och framgångsrik, även om arbetsmarknaden förändrats starkt.

Vem vill förneka att hans bejublade tal på partikongressen 1972, om jämställdhet mellan kvinnor och män, var inledningen till en central politisk omvandling som pågår än i dag? Att hans tal ”Befrielsen av mannen”, om mäns ansvar och betydelse för både barns utveckling och jämställdheten mellan kvinnor och män, skakade om den etablerade synen på familjepolitiken?

Kongressen 1972 blev starten på en ny jämställdhetspolitik. Vi fick utbyggd föräldraförsäkring, alla barns rätt till dagis, 100 000 nya platser i barnomsorgen.

En politik som i vår tid lett till maxtaxa på dagis och fler pappamånader.

var för Olof Palme en politisk-moralisk fråga. Han ville ersätta ”maktens moral” med ”rättvisans moral” och ansåg att frågan om samhällssolidaritet som personlig drivkraft var den kanske starkaste skiljelinjen mot nyliberalismens egoism på åttiotalet.

När Olof Palme valdes till partiordförande 1969 ställdes frågan om partiets politik nu skulle förändras i radikal riktning. Han svarade själv:

– Socialdemokratin är en folkrörelse som aldrig har dirigerats och aldrig kommer att låta sig dirigeras av enskilda människor.

Med sin oövervinnerliga optimism, sin glöd och sitt engagemang, som på ett ögonblick kunde förbytas i ett stort garv och en skrattlysten, lysande blå blick, fick han oss alla att tro på en bättre framtid och att en annan fredligare värld är möjlig.

Palme spelade roll.

Lena Askling