ÅSIKT

Min mamma och en hel värld grät

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Första gången jag såg min mamma Elisabeth gråta var jag sju år gammal.

Det var morgonen den första mars 1986. Jag förstod inte varför tårarna rullade nerför mammas kind, jag bara uppfattade att något stort och hemskt hade hänt.

Statsminister Olof Palme hade blivit mördad. Det är i dag exakt tjugo år sedan. Jag minns hur mamma berättade för vänner att hon väckte pappa i ottan, efter att ha hämtat Länstidningen från hallmattan. ”Vakna, Melek, vakna. Palme har blivit mördad.”

Det stora för en sjuåring var att se sin mamma gråta. Som tjugosjuåring kan jag förstå att det var ett helt land och en hel värld som grät.

Jag minns inte Palmes politiska gärning. Det jag vet har jag läst mig till i vuxen ålder. Jag minns inte hans debatter, hans tal, hans ”satans mördare” och hyttande med näven. Märkligt lite vet jag och dagens unga socialdemokrati om Palmes inrikespolitiska gärning.

Däremot minns jag känslan. Jag minns pappas entusiasm när han berättade för mig och min bror om Palme. Jag minns hur upphetsade vi blev varje år när det var dags för första maj-tåg. Sittandes på pappas axlar, bland hundratals andra, ballonger, orkestermusik. Och känsla. Av frihet, av kärlek, av solidaritet.

När jag tänker på Olof Palme tänker jag på en annan tid. Jag tänker på optimism och värme. Kanske är minnesbilden färgad av barndomens bekymmerslöshet.

När jag tänker på Palme tänker jag också på politik. Storpolitik i världen, snarare än budgetar och inflationsmål. Måhända är den bilden färgad av det faktum att det ofta bara är det storslagna som blir ihågkommet.

Jag tillhör den generation som missade upplevelsen att få leva i ett Sverige under Olof Palmes ledning. Trots detta har han lämnat ett avtryck, en känsla av stora gärningar och av att faktiskt kunna förändra världen. Det arvet måste socialdemokratin ta vara på.

Den unga socialdemokratins ledstjärna har varit Olof Palme. Men också Anna Lindh. Anna är för mig och min generation det jag tror att Olof var för henne och hennes generation. En stjärna och ett hopp om att saker och ting kommer att bli bättre.

Vi inser att vi måste sträcka på oss, att vi måste föra vidare engagemanget, fortsätta kämpa för en bättre värld.

Fotnot: Nisha Besara är en av talarna vid minneshögtiden ”I Olof Palmes anda” på ABF-huset i Stockholm i dag.

Nisha Besara