ÅSIKT

På andra sidan den europeiska muren

Båtflyktingar är beredda att riskera livet för att nå vår värld

1 av 3 | Foto: AP
Människosmugglare fyller båtar med flyktingar och tar dem till Europa. På andra sidan väntar slitet som lantarbetare eller uselt betald hemhjälp.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Olof Palmes dödsdag och det regnade tungt över Marrakech.

Jag sökte skydd i souken hos en hantverkare, han bankade och sirade ut mässing.

”Ah monsieur, Sverige. Ni kommer från Sverige”, sa Mohamed Halil, ”min bror Ahmed är företagare och bor i Luleå. När han som förste marockan tog studenten där uppe i norr, blev han gratulerad av Olof Palme.”

Jag köpte tre mässingsfat.

En del av min resa var utskriven av Tahar Ben Jelloun, marockansk författare i fransk exil. Ben Jelloun, medarbetare på Aftonbladets kultursida, mötte jag i Rinkeby. Han har släkt där. Hans senaste bok, just utkommen, heter ”Partir” (Ge sig av). En svart skildring av människor på flykt undan nordafrikansk fattigdom och auktoritärt styre.

Fjorton kilometer bort, längden av Öresundsbron, finns Europa. 74 procent av alla unga vill dit, hälften av kvinnorna är beredda att fly till andra sidan. Samtidigt för landet kolonialkrig i Västsahara.

Huvudpersonen i Ben Jellouns bok, Azel, är en av de bortåt halv miljonen unga välutbildade, arbetslösa. Jag kan se och tala med dem utanför stadshusen i de större städerna, på Marrakechs väldiga torg eller på universiteten, där det just nu råder strejk och fundamentalistiska extremister har makten.

”Lyckan behöver ingen litteratur”, säger Ben Jelloun. Han vill skildra de unga ”som flyr för att rädda sitt eget liv, även om de under flykten riskerar förlora det”.

Sköljs överbord

”Hoppets båtar” ligger och skvalpar utanför Tanger eller vid öarna Ceuta och Melilla. Människosmugglarna fyller dem med flyktingar både från universitetet i Casablanca och från länder söder om Sahara. Ingen kan räkna antalet som sköljs överbord i Medelhavet. Några av dem flyter i land i europeiska turistoaser som Kanarieöarna.

EU har ställt i utsikt bistånd till Marockos regering, inte till flyktingarna. Det rika Europa lovade helt nyligen att upprätta extra övervakningstrupper, helikopterbevakning och regionala militärstationer för att slå sönder den flyktmöjlighet som kallas illegal. Militäraktionen, utförd i samarbete mellan Marocko och EU, kallas Operation sjöhäst. Myndigheterna i auktoritära Marocko och EU prisar sin egen effektivitet. Redan före sjöhästaktionen sjönk antalet illegala immigranter från 15Ì´0;675 år 2004 till 11Ì´0;797 förra året.

”Hur ska man kunna älska ett land som inte har behov av sin egen ungdom?”, frågar en av Ben Jellouns marockanska romangestalter. Friheten, rikedomen finns på andra sidan Medelhavet. Där åldras befolkningen, den behöver vår hjälp, vår arbetskraft. Sådana är förhoppningarna.

På andra sidan väntar för de flesta de drypande varma växthusen, slitet som lantarbetare, uselt avlönad hemhjälp. Eller prostitution och droghandel. Trafficens enda moral är profiten och, som Ben Jelloun skriver: ”Fattigdomen är som en sjukdom. Man säljer sig till vad som helst för att kunna överleva.” Flyktingarna tvingas uthärda den numera banaliserade europeiska rasismen: ”Los moros, les Zarabes, gettona, föraktet.”

”Sans-papiers”

De politiska partier i EU som har särskilt stor framgång är de som öppet, eller implicit, brölar rasismens budskap.

Vad betyder det att vara en ”sans-papiers”, en som saknar giltiga dokument och handlingar?, frågar Ben Jelloun. Svaret är enkelt uttryckt: en främling som bränt alla bevis på sin identitet för att omöjliggöra att han eller hon sänds tillbaka till hemlandet.

Då och då skriver EU-regeringar, främst Spanien, ut giltiga handlingar till dessa ”sans-papiers”. Humant och välvilligt men samtidigt ett förebud om att gränserna muras igen allt tätare för nya flyktingar. Operation jöhäst gör sig redo.

Civilisationernas kollision handlar inte som nyhögern föreställer sig om religion eller grovt tillskuren ”kultur”. Den kan i stället lokaliseras till Medelhavets centrum, Rio Grande, till den gräns där nyrik kinesisk marknadsdiktatur möter den eländiga landsbygden.

Konflikten står mellan rikedom och utarmning. Den symboliseras av båtflyktingarna från Ceuta, Melilla och Tanger som är beredda att riskera sina liv för att nå vår värld.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM