ÅSIKT

Döden hann före rättvisan

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AP
Mörk skugga Massakern på 8 000 bosniska män i Srebrenica är ett av de krigsbrott som kastar en svart skugga över Slobodan Milosevics styre.

Slobodan Milosevics liv blev uppmätt i pengar. Det kostade 1,3 miljarder dollar att gripa honom och föra honom till krigsförbrytartribunalen i Haag. Utlämnandet skedde den 1 april 2001.

Anklagelserna mot honom är de grövsta och svåraste någon människa kan ställas inför: Brott mot mänskligheten och folkmord.

Rättegången avbröts i går. Slobodan Milosevic hittades död i sin cell. Han var sedan länge sjuklig. Hjärtat var slitet, blodtrycket högt. Han klagade över smärtor i huvudet, han hörde egendomliga röster.

Frågor kommer att ställas: Fick inte den åtalade den vård han behövde? Han nekades resa till Moskva där hans hälsa skulle skötas om.

Spekulativt prövas tesen: Begick Milosevic självmord? Följde han exemplet från sin far, den ortodoxe prästen, och sin mor, den stränga kommunistiska förskollärarinnan? Båda tog sina liv.

Ondskans banalitet

Milosevic var strängt övervakad dygnets alla timmar. Han ville, sa hans advokat, kämpa till slutet av rättegången. Han begick med allra största säkerhet inte självmord.

Få historiska gestalter stämmer tydligare än Milosevic in på den tes om ondskans banalitet som Hannah Arendt formulerat. En olycklig ensam ung man från staden Pozarevac, placerad på grå mellannivå i den jugoslaviska statshierarkin och partisystemet. Två möten förändrar hans liv. Mirjana Marcovic, som kompenserar sin tvivelaktiga familjebakgrund med glödande kommunistisk övertygelse, blir hans hustru och hängivna stöd i kampen om makten. Ivan Stambolic, den dåvarande serbiska presidenten, blir Milosevics beskyddare. Snart skulle Stambolic bli sin unge medarbetares offer.

I det sena 80-talets döende Jugoslavien ersattes Titos kommunism gradvis av stark nationalism. Ledande intellektuella vid universitetet i Belgrad skrev ett ökänt Memorandum i ämnet. Milosevic läste och fick stora delar av den serbiska befolkningen att explodera av glad, hotfull chauvinism när han i Kosovo försäkrade att ingen någonsin ostraffat skulle kunna bära hand på serberna. Den storserbiska drömmen var skapad. Maktens dörrar öppnades för Milosevic och de blodiga krigen mötte folken i det gamla Jugoslavien: i Slovenien, i Kroatien, där en annan nationalist – Franjo Tudjman – härskade, i det mångkulturella Bosnien och med tiden i Kosovo. I Europa drevs människor än en gång in i koncentrationsläger. Etnisk rensning praktiserades fyrtio år efter nazismens fall.

Några av de mest fasaväckande brotten blir för alltid historiska monument över ondskan. Den mer än tre år långa belägringen av Sarajevo. Massdöden där, morden och massakrerna på marknadsplatsen. Skövlingen av kulturminnesmärkena.

Den svartaste av symbolerna är Srebrenica, morden på 8Ì´1;000 bosniska män. Två av de ansvariga är ännu fria, Ratko Mladic och Radovan Karadzic. Milosevic försökte distansera sig från dessa båda bödlar. Han skapade om sig till ”fredens man” och skrev på avtalet i Dayton 1995.

Han återskapade snart krigets och våldets strategi. Kosovo, centrum för den mytiska serbiska hjäteideologin, hotade bryta sig loss från Storserbien. Milosevic svarade med brutal statsterror: blodig militärmakt och folkfördrivning i hundratusental.

Bilderna av folkmassorna som drog i väg med sina illa lastade kärror och frusna barn blev så outhärdliga att västvärlden måste möta Milosevics maktsystem med militärmakt. 1999 föll bomberna över Serbien. Milosevics välde närmade sig slutet. Folket i Serbien, uthungrat och utmattat av krigen, samlades till väldiga demonstrationer. Deras gamle hjälte var förbrukad.

Vägrade erkänna nederlag

I ett sista desperat försök att behålla makten utlyste Milosevic presidentval. Han förlorade, men vägrade erkänna nederlaget. Gatuprotesterna, den alltmer sammanhängande oppositionen, det växande internationella trycket tvingade bort Milosevic från presidentpalatset. Han försökte skydda sig, sin familj och sin korrupta makt-apparat från sitt flotta hem i Belgrads mondäna Dedinje-kvarter. Det fanns inget kvar av makten, magin eller demagogins kraft. Tretton år av barbari, av galet tillbakablickande nationalism och av ett grekiskt ödesdrama med en grå apparattjik i huvudrollen var förbi. Haag och döden väntade.

Den juridiska skulden blir måhända aldrig i detalj klarlagd. Den moraliska och

politiska är utkrävd av världssamfundet och främst av Milosevics hundratusentals offer.

Olle Svenning