ÅSIKT

Mediamagnatens sista föreställning

Silvio Berlusconi har förskingrat Italiens historiska roll i Europa

Foto: AP
ÖVERGIVEN Silvio Berlusconi skränar som en stå upp-komiker på väg in i dimman.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Silvio Berlusconi fyller 70 i år. Han försöker besvärja åldrandet. De främsta experter har lyft hans ansikte, planterat hår på hans huvud och försett hans skor med generöst höga klackar.

Han har rustats för sin sista stora föreställning, parlamentsvalet i dag och i morgon.

Berlusconis valallians heter ”Frihetens hus” och rymmer allt från hans nära direktörer till Mussolinis sondotter och den högerextremistiske terroristen Pino Rauti. I fem år har detta maktens hus beslutat över politik, medier, ekonomi och juridik. Ingen demokratins maktdelning. All makt utgår från miljardären/rege­ringschefen.

Vid förra valet skrev Berlusconi, likt en medeltida konung, kontrakt med folket. Det skulle frälsas med tillväxt, sysselsättning och frihet. Inte ens Berlusconis här av jurister och mediadomptörer kan dölja kontraktsbrottet.

Den italienska ekonomin har krupit fram, långsammare än andra. Tillväxten kan sättas till noll, sysselsättningsgraden beräknas till 57 procent. Stora multinationella företag som Parmalat har imploderat, andra har köpts upp.

Nära avgrunden

Friheten lever farligt nära avgrunden. Medievärlden är Berlusconis och oberoende journalister rensas ut. Skolböckerna skrivs om för att prisa landets härskare. Kulturlivet stryps och det mäktiga kulturarvet hotas av privatisering. Landets jurister, särskilt de verksamma vid domstolarna, förföljs som ”kommunister och jakobiner i röda togor”. Lagarna skrivs om för att skydda härskaren och hans rådgivare, som befrias från sina fängelsedomar.

Berlusconi, nationalistisk och ignorant, har förskingrat Italiens historiska roll i Europa. Han har föredragit att gå i krig på George W Bushs sida och odla vänskap med president Putin – en naturlig allierad. Tony Blair är den ende europé som duger. Han får semestra i Berlusconis sommarparadis.

En lång svart fars

Silvio Berlusconis Italien kan beskrivas som en lång, svart fars, som regissören Nanni Moretti gjort i flera filmer, senast i ”Kajmanen”. Satiren förenas med skräck över hotet mot demokratin och över det som italienska statsvetare kallar ”den postmoderna populismen”.

Umberto Eco, en av vår tids främsta författare, har tillsammans med en rad andra kulturpersonligheter och upplysta företagare bildat föreningen Libertà e Giustizia (Frihet och rättvisa). Deras valappell är alarmerande:

”Rädda demokratin från den makt som hotar att lägga landet och dess institutioner i ruiner.”

Miljoner på fötter

Samma budskap kommer från den breda folkliga rörelse som kallas Girotondi. Från den utgår medborgarinitiativ för att försvara yttrandefriheten, oberoende medier, självständiga domstolar, fria skolor och universitet. Girotondi, med sin bas i välutbildad medelklass, har ofta samlat hundratusentals i protest mot Berlusconi-statens maktmissbruk.

Fackföreningsrörelsen, mer enad än på länge, har mobiliserat miljoner mot högerregeringens nedrustning av arbetsrätten. Manifestationerna mot Berlusconis soldathjälp till Irak-kriget har varit lika mäktiga.

Nu rämnar också näringslivets (Conf­industria) stöd åt Berlusconi. Storföretagarna bryter med honom. Konservativa tidningar som landets största, Corriere della Sera, föredrar en vänsterregering.

Vatikanen är tyst

Traditionellt predikar kyrkan varningar för vänstern och lägger en välsignande hand över högerns politiker. Berlusconi, utbildad på klosterskola, söker välsignelse genom att fördöma aborter, homosexuella relationer och en könsneutral lag, Pacs. Påven lyssnar och tog helt nyligen emot den europeiska högern (också Berlusconis svenska partivänner: moderater och kristdemokrater). Från Vatikanen hörs dock ingen rekommendation till väljarna. Påven väntar på att kristdemokraterna ska pånyttfödas och att hans vänner bland kristna fundamentalister (Teocon) ska gå in i politiken.

Berlusconi, alltmer övergiven, skränar som en stå upp-komiker på väg in i dimman. Vänsterväljare kallas ”idioter”, kritiska företagare buntas ihop med oppositionen och blir till eländiga ”testiklar”. Oberoende journalister kallas ”kommunister”. Berlusconis allierade, postfascister och kristdemokrater, suckar uppgivet.

Magin, den som en gång lockade företagare, strävsam borgerlighet, antipolitiker, hemmafruar och machomän att ropa och förena sig med Forza Italia, tycks ha tagit slut.

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM