ÅSIKT

Pontius Pilatus – Tony Blairs hjälte

Historien har hunnit ifatt Storbritanniens ledare

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AFTONBLADET BILD
Efter nio år har Tony Blair och New Labour redan börjat vinka adjö till makten i Storbritannien.
LEDARE

Förbluffande många sökte skydd mot vårsolen i Fabian-salen hos ABF-Stockholm. Vi diskuterade Göran Therborns klassiska och numera 40 år gamla ”En ny vänster”. Jag var med en stund när boken växte fram på Kulturen i Lund.

Therborn, en av våra få internationellt centrala samhällsvetare, sa helt osentimentalt, att i dag är socialismen inte längre något tydligt alternativ.

På Norra Latin undervisade en annan världssociolog, Anthony Giddens, konstruktören bakom Tony Blair och därmed våra tids nya vänster. I Storbritannien räknar labouraktivisterna Blairs sista dagar. ”Kan bli en onödigt lång dödskamp”, säger en av partiets historieskrivare när vi talas vid.

En vacker dödsruna

I den mån Giddens skriver dödsruna, så är den vacker. Blair restaurerade den sociala och demokratiska ruin som Margaret Thatcher lämnade efter sig, säger han. Och påminner om Blair-regeringens sociala investeringar i skola och vård och om den framgångsrika kampen för att befria fattiga barnfamiljer.

New labour försökte konstruera ”inkluderande välfärd” som förebyggde arbetslöshet och utslagning, exempelvis via utbildning.

Tony Blair talar än passionerat om det moderna. Han brukar, för att förstärka sina argument, säga att Jesus var anhängare av modernisering.

Blair är kristen moralist och grubblar gärna över Pontius Pilatus, som uttalade dödsdomen mot modernisten Jesus: ”Pilatus väcker vårt moraliska intresse inte därför att han var en dålig människa utan för att han var nästan god”.

Blair talar gärna bibliskt språk: ”Vi kan välja mellan goda och ondskefulla handlingar”, har han sagt.

Kriget före sanningen

Historien hann fatt Blair för tre år sedan. Han valde kriget (det ondskefulla och dödliga) i Irak, trots att han likt Pilatus, visste att han bedrog sanningen. Därmed förlorade Blair sin magi, sin enastående retoriska förmåga att förtrolla. Hans eget folk vände sig från honom.

Blair ställde en gång följande fråga: ”Ska vi följa våra principer eller ska vi ta hänsyn till det politiskt möjliga. Nyttan eller den absoluta moralen?”

Undertextens moralism skrämmer och den har följaktligen fört Blair mot det stora nederlaget. De politiska val han gjort under senare år har knappt ens nuddat vid de principer som är självklara för vänstern, gammal som ny.

Utbildningssystemet ska vägledas av selektion och avgifter. De mest privilegierade barnen ska gynnas än mer. Studenter med välbeställda föräldrar blir de enda som har råd att betala de väldiga terminsavgifterna till de förnämsta universiteten.

Sjukvården, den klassiska skapelsen av liberaler och labour, lösgörs från allmännyttan och blir marknadsstyrd.

Sålt ut sitt parti

Politiken har inte stöd i jämlikhet och social rättvisa – vänsterns själva grundbegrepp – men väl av den politiska högern. Blair pekas ibland ut som vår tids Ramsay MacDonald. Labour-ledaren och premiärministern som enligt den historiska myten sålde ut sitt parti för samverkan med de konservativa.

Moralisten Blairs pretentioner söndertrasas när det visar sig att han erbjöd stenrika företagsledare följande byteshandel: Ni ger feta bidrag till min valkampanj och jag betalar er med platser i Överhuset.

Blair-systemet stinker för mycket av pengar och beundran för rikedom, skrev en länge lojal laboursympatisör i radikala The Guardian. Lättargumenterat också med tanke på att new labours kulturminister, visserligen bara via sin man, hjälpt Berlusconi-imperiet med omfattande skattefiffel.

Dubbla budskap

Blair har lidelsefullt argumenterat för lag och ordning och till den grad att de lite stökigt veckoslutsberusade (yobs) ska klämmas åt och övervakas. Så visar det sig att hans egen inrikesminister en smula förstrött öppnat fängelser för de mest hårdföra förbrytare. Och Blairs egen ställföreträdare roar sig med sin sekreterare. Fast det är mest komik och framförallt deras privatsak.

Blair har regerat i nio år. Längre än så kan sällan vår tids politiska ledare uthärda. Blairs nya vänster tycks lika förbrukad som 1960-talets.

Numera intresserar sig Tony Blair främst för sitt ”epitafium”, säger den skarpe gamle labourministern Roy Hattersley.

Epitafium brukar skildra den döde som en god kristen.

Blair bör få en vackrare minnestavla än Pontius Pilatus.

Olle Svenning