ÅSIKT

De som älskade kriget så mycket

I den fattigaste delen av Bagdad räknas liken

Foto: ap
I torsdags dödades över 200 människor i den blodigaste attacken i Bagdad sedan början av kriget.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

26 november 2006. I den fattigaste delen av Bagdad räknades liken. I torsdags hade ännu en bilbomb slitit sönder drygt två hundra människor.

Statistiken mäter upp den genomsnittliga dagsnoteringen till 120 döda.

Framför mig har jag en bild på vicepresidenten Dick Cheney. I bildtexten finns hans uttalande: ”Irak-kriget kommer att bli en framgångsberättelse.”

”Seger eller Holocaust”, formulerade sig Bushs främste talskrivare. Presidenten själv anslog tonen för länge sedan: ”Vi kommer att hälsas som befriare.” Orden ekade över hela världen och skrevs som trosbekännelse också av den svenska högern, politiker som redaktörer.

USA:s krig i Irak kostar åtta miljarder dollar i månaden. Om pengarna delades ut till varje irakier, man, kvinna och barn, skulle de få vardera 300 dollar i månaden. Behövligt, deras nöd är omätlig. Den beskrivs med tungt allvar i SIGIR-rapporten, en utförlig text skriven av den revisor som prövar den amerikanska statens utgifter i Irak. ”De flesta projekt som skulle främja sanitet, bevattning och dränering har blivit inställda”, skriver revisorn. Elförsörjning, oljeproduktion och vattenförsörjning vansköts. Biståndspengar har flutit in till den irakiska regeringen men hur de används redovisas inte öppet. Korruptionen är massiv. Den innefattar i hög grad också amerikanska storbolag som Halliburton, välförsedd med Irak-order och beskyddad av sin gamle direktör som råkar heta Dick Cheney.

Kanske bör det påpekas att Bush-republikanerna vill lägga ner revisorns viktiga demokratiarbete inom Sigir.

George W Bush lät 2002 skriva ut en stor plan för Iraks framtid, inspirerad av imperialistisk idealism. Landet skulle bli demokratisk modell och ett mönster för hela Mellanöstern. Frälsningsläran förutsatte att Irans mullor skulle falla när folket fick skåda framtiden i grannlandet. Med i fallet skulle Hizbollah och Hamas dras, muslimska organisationer finansierade från Ahmadinejads regeringskansli.

2003, krigsåret, till tacksägelsedagen for Bush till Irak för att sprätta upp kalkoner åt sina soldater. I år tackar han Gud för skörden och jordens gåvor vid ett krismöte: Hur ska vi komma ut ur dödens och våldets Irak.

Armén som skulle hälsas som befriare tvingas räkna in fler döda än den svindlande summa som fanns i ruinerna den 11 september 2001. 1,6 miljoner irakier har flytt sitt land. Antalet döda beräknas inom den väldiga felmarginalen 50?000 (Bodycount) och 650?000 (Lancet).

Sekteristiskt våld ställer miliserna mot varandra. Sunnis dödspatruller mot den shiadominerade regeringens mordiska agenter.

Iran, som skulle isoleras, är på väg att bli mäktigast i Mellanöstern. I allians med de dominerande shiiterna i Irak och med betydande inflytande i de palestinska områdena och Libanon, än en gång på väg att söndersargas.

Den stora amerikanska planen förutsatte en slutgiltig seger över det onda, terrorismen. I Irak flockas jihadister, självmordsbomber utlöses i historiskt unik och skräckinjagande omfattning. Ockupationen är terrorismens mäktigaste medhjälpare.

Bush, helt nyligen i val underkänd av sitt eget folk, vill ha hjälp av en av sin pappas förtrogna, James Baker. Han ska hjälpa till att byta plan för Irak. Samtal bör prövas med Syrien och Iran. Vad ska dessa ”ondskans axelmakter” få i utbyte för att hjälpa Bush?

Möjligen föreslås Baker ytterligare 20?000 amerikanska soldater till Irak. Som ett inlånat dåligt exempel från Vietnam.

Kanske borde Irak styckas, i tre, fem eller sju delar, etniskt och religiöst rensade. Den kurdiska delen är i princip autonom sedan femton år. Baker hesiterar. Han är osäker om hur gränserna ska dras och att regionens stabilitet vänds över ända. Sådan tvekan skulle aldrig slå sig ned i huvudet på en gammeldags kolonialherre. Han skulle aldrig heller kommit på idén att rensa statsapparaten från hela den irakiska eliten och militären, som Bush Irak-guvernör gjorde. Därmed var en av USA:s mäktigaste fiender skapad.

Bush var nyligen på besök i Vietnam. På tiden, han undvek landet som ung mest för att slippa bli soldat. Presidenten satt under en staty av Ho Chi Minh och jag hörde honom säga: ”Vi kommer att segra i Irak, så vida vi inte drar oss ur.”

Sådant sa Richard Nixon om Vietnam, ett annat förlorat krig.

Olle Svenning

Olle Svenning