ÅSIKT

LO, glöm inte ungdomarna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Riskerar lönedumpning Det var fullt på Arbetsförmedlingen i Arvika när alla uppsagda på Volvo Wheel Loader anmälde sig i april. För att få unga i sysselsättning accepterar regeringen löne- och anställnings­villkor som få andra skulle tolerera.Foto: Lars Hedelin
LEDARE

10 juli 2009. Från arbetet med rådgivning till unga rapporterar LO om en verklighet långt från den vanliga bilden av den svenska arbetsmarknaden. ”Provjobb”, ofta utan betalning. Lön som inte betalas eller ligger långt under avtalen och naturligtvis de mest osäkra anställningsförhållanden lagen tillåter.

Än värre är kanske att allt detta nu i arbetslöshetens spår har blivit många unga människors förväntningar. Det handlar om att ta de villkor som bjuds, och samhällsdebatten uppmuntrar knappast till att ställa krav.

För Jan Björklund, Maud Olofsson och Urban Bäckström – som alla talade om ungdomars arbetsmarknad under Almedalsveckan – handlar ungdomars utsatthet om att anställningstryggheten är för stark och ingångslönerna för stora.

Det är lätt att hålla med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som konstaterade att problemet inte kan vara att det är för svårt att säga upp unga människor.

Att Littorin ändå sätter sitt hopp till lägre ungdomslöner, om än avtalade, är däremot utmanande. Som representant för en regering som rustat ner vidareutbildning och aktiva arbetsmarknadsåtgärder blir det att smita från sitt ansvar.

I stället för arbetsgivarnas och mittenpartiernas försök att urholka ungdomars ställning på arbetsmarknaden ytterligare behöver Sverige krafttag för att stärka rätten till rimliga villkor.

Fackets ansvar

Ansvaret vilar naturligtvis till stor del på de fackliga organisationerna. I den ordning vi har är det framför allt dessa som ska bekämpa lönedumpning och utnyttjande. LO:s hjälptelefon och fältarbete i sommarjobbs­sverige är goda, men otillräckliga, exempel på vad som kan göras.

Arbetet för att försvara ungdomars villkor på arbetsmarknaden kräver stora resurser, resurser som måste tas från de medlemmar som betalar den fackliga verksamheten. Det är ingen lätt pedagogisk uppgift.

Men inte bara

Att stävja avarter och missförhållanden kan inte heller bara vara en facklig uppgift. Det borde också ligga i seriösa arbetsgivares, och seriösa arbetsgivarorganisationers, intresse. Underbetald personal och orimliga arbetsvillkor leder till osund konkurrens. Men dessutom hotar lönedumpning, inte minst när det gäller ungdomar, stödet för parternas rätt att själva avtala om villkoren på arbetsmarknaden.

Det är nämligen inte rimligt att vi mitt i vårt samhälle accepterar att människors utsatthet exploateras. Och den politiska kraften blir inte mindre när det är våra barn som utnyttjas.

Ytterst är ansvaret för anständiga villkor i arbetslivet alltid politiskt. Och kraven på lagstiftning kommer knappast att, som i Almedalen, handla om ännu sämre villkor för ungdomar.

IP