ÅSIKT

EU måste visa vad de går för

Foto: AP
topparna möts Här, i rådsbyggnaden Justus Lipsius i Bryssel, håller Fredrik Reinfeldt­ på torsdag ett informellt toppmöte för att kanske kunna enas om vilka som ska få de nya topp­jobben.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

16 november 2009 Lissabonfördraget är tänkt att göra EU öppnare. Det är visserligen bättre än det förra. Samtidigt är det svårt att inte ironisera över att det första stora beslut som EU nu fattar tas i hemlighet under en middag.

På torsdag ska 27 medlemsländer under Fredrik Reinfeldts ledning bestämma vem som ska bli den första permanenta ordföranden för Europeiska rådet (i folkmun ”EU-president”), vem som blir representant för utrikespolitiken och vem som blir nästa generalsekreterare i ministerrådet.

Vänd på frågan

I frågan om det permanenta EU-ordförandeskapet nämndes tidigare namn som Tony Blair men nu har diskussionen snarast utmynnat i en fråga om vilken för omvärlden anonym herre från europeiskt lille­puttland som ska få arrangera sittplatserna på mötena så att ingen blir upprörd. Så låt oss i stället vända på spörsmålet. Från ”vem bör det bli?” till ”vad måste den nya ledningen ­göra?”

Den stora fördelen är att unionen nu kan ha ett strategiskt fokus. Hittills har ordförandeskapet växlat varje halvår och varje land har tryckt igenom sina älsklingsprojekt. Men de nödvändiga besluten sträcker sig längre in i framtiden än så. Europa borde exempelvis röra sig mot gemensam representation i organ som den Internationella valutafonden. Dels för att med kraft kunna driva en linje, dels av rättviseskäl. Den nuvarande ordningen där EU har 23 procent av rösterna och USA 17 mot Kinas 3,7 och Indiens 1,9 överensstämmer eventuellt med 1945 års verklighet. Definitivt inte med dagens. Kina står idag för runt 11 procent av den totala köpkraften i världen.

Det saknas riktning

EU:s stora problem är att ­helheten är mindre värd än summan av delarna. I dag har EU mindre inflytande i internationella förhandlingar om eko­nomi och finansmarknader än USA – trots att EU är en större ekonomi. Omvärlden förstår inte vad Europa vill och inom EU saknas det gemensam riktning.

När världsekonomin föll handlöst förra året miss­lyckades EU både med att se krisen komma och att agera. Att koordinera den typ av jättelika stimulanser som sattes in är fullständigt grundläggande för att de inte ska innebära slöseri med skattebetalarnas pengar. Men i brist på ledarskap och adekvata institutioner blev Europas svar (när man väl lyckades ta sig samman) just dåligt koordinerat, inte särskilt framtidsinriktat och utan gemensam tanke kring så kallade exit-strategier. Alltså när och på vilket sätt man bör vänja ekonomin av med de akuta medicinerna.

EU behövs

Krisen har visat på behovet av institutioner som just EU. Men EU själv har ännu inte visat hur det ska kunna fylla detta behov. Det här måste bli den nya ledningens första prioritet.

Vem man än enas om på den där middagen, nu på torsdag.

KK