ÅSIKT

”Ett barn är fött i släden”

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: ALF LINDBERGH
Trotsade konventioner  Som 16-åring lämnade Irma Hedkvist hemmet för folkhögskolan Kävesta. 1950 kom hon hem igen – med en examen från barnmorskeskolan i Göteborg.

Före preventivmedlens tid skötte kvinnorna barnbegränsningen genom att sitta uppe och sticka tills deras män hade somnat av utmattning.

– Då kunde kvinnorna äntligen gå och lägga sig bredvid dem i utdragssoffan, berättar Irma Hedkvist.

Hon glömmer aldrig när sexualupplysaren Elise Ottosen-Jensen, Ottar, kom till Arvidsjaur 1950. Skolans aula var fullproppad med folk. ”Inte bara kvinnor, det var massvis med karlar också.” Man kunde höra en knappnål falla, så tyst var det när Ottar berättade om barnbegränsning. Kondomer och pessar.

– Det var fantastiskt att som ung höra henne tala. Ottar var en pionjär.

Irma Hedkvist är min mormor. Ända sedan jag var liten har hon berättat för mig hur viktigt det är att vara självständig, särskilt som kvinna. Att ha egna pengar och en egen karriär. Att stå stadigt på en livsgrund man själv har byggt.

När Irma var 16 år sa hon till sin far att hon ville läsa på realskolan i Kiruna.

– Det är ingen idé, du ska ändå gifta dig, svarade han.

I Tornedalen ansågs det lönlöst för flickor att studera vidare. Irma tänkte: ”Jag ska nog visa er!”

Det var 1944. Hon lämnade hemmet i Junosuando för folkhögskolan Kävesta. På hösten sökte hon jobb som vårdbiträde på sjukhuset i Örebro.

– Jag hade ingen vårdutbildning, bara mitt intresse. Jag ville vara på förlossningen. Det fick jag. Överläkaren visste inte hur ung jag var. Barnmorskorna sa att vi inte skulle säga det åt honom.

1950 kom Irma hem igen, med en examen från barnmorskeskolan i Göteborg i bagaget.

Hon hade sin första fasta tjänst på sjukstugan i Arvidsjaur. Där fanns en nyöppnad BB-avdelning med nio platser. Hårt arbetande kvinnor, vana vid att föda sina barn hemma, uppskattade att förlösas på BB: ”Oj så skönt, att få ligga här och vila en vecka.”

– Jag kom in i yrket när förlossningsvården på sjukhusen började fungera. Det var otroligt roligt att vara med om den utvecklingen. Och att se hur fint det fungerar nu för tiden, med vård åt alla och ny teknik, säger Irma.

Hon hyser stor beundran för den gamla tidens distriktsbarnmorskor, som for mellan byarna i den norrbottniska glesbygden och förlöste kvinnor hemma.

I provinsialläkarens rapport från 1904 står det: ”Att i ett så glest befolkat län som Norrbotten, barnmorskornas resor på landsbygden måste blifva långa och besvärliga, är helt naturligt.”

– De barnmorskorna hade vad de gjorde. Ibland kunde de ha tio mil till sina förlossningar. Det var inga korta vägar minsann. Bil var inget att tänka på. De fick hästskjuts på vintern, cyklade eller gick på sommaren, säger Irma.

Distriktsbarnmorskorna var oumbärliga för sina patienter. Kvinnor som födde ensamma hemma när deras män arbetade i skogen. Kvinnor som var trötta och slut, som redan hade fem, sex eller sju barn och kor i ladugården. För dem var det viktigt med kunniga barnmorskor som kunde hjälpa.

– Om barnmorskorna såg att kvinnorna hade det svårt, tog de kontakt med fattigvården. Distriktsbarnmorskorna hade en viktig social uppgift. Aldrig att de bara förlöste och for hem igen.

Hur föddes Irmas dröm att bli barnmorska? Hon minns när scharlakans-

febern kom till byn. Prästgården i Junosuando fick fungera som epidemisjukhus. Irma var bara ett barn, inlagd tillsammans med två eller tre av sina syskon. Det var mitt i smällkalla vintern. En natt vaknade hon av att det skrapade på rutan.

– Syster Ebba! Syster Ebba! Ett barn är fött i släden!

Syster Ebba var inte barnmorska, men den enda som kunde hjälpa kvinnan som hade fött ett barn under en renfäll efter att ha färdats två mil på en släde.

– Jag undrar om inte det sådde det första fröet hos mig, säger Irma.

– Sedan dess har något annat yrke än barnmorska inte funnits i min sinnevärld.

Hon slutade sina yrkesverksamma dagar som föreståndare för BB i Piteå. Efter pensioneringen 1990 mötte Irma en kvinna hon förlöst. Kvinnan sa: ”Du satt inne hos mig hela natten, det var så tryggt. Jag glömmer aldrig din stickning, en röd kofta.”

– Jag hade nog inga andra förlossningar den natten. Det var bättre att sitta inne hos henne än utanför på en stol, säger Irma.