ÅSIKT

Ministrar som tänker i sharia

Foto: Lina Boström Einarsson, Peo Sännås
Uthängda Att ställa ut misstänkta till beskådan och att låta lag och rätt vägledas av moral- och trosuppfattning andas närmast sharialag, om det nu ändå ska talas definition. Det är naturligtvis vad varken Ask eller Hägglund avser. Men där hamnar deras skampålepolitik.
LEDARE

7 APRIL 2010. Näthatet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vad är den mångtusenhövdade mobben på nätet ett uttryck för? En allvarlig störning i rättsmedvetandet? En utbredd brist på samsyn mellan rättsväsendets och allmänhetens syn på lag och rätt?

Vi har sett tecknen både i Bjästa för ett tag sedan, och nu senast i Landskrona i samband med att en 78-årig kvinna misshandlades så svårt att hon avled.

I Landskronafallet har mobben dessutom starka inslag av rasism och direkta hot riktade mot i synnerhet den 23-årige man som i går häktades, men också mot hans familj och släktingar.

Vill göra upp

Genomgående kännetecken för näthatet – ofta spritt och vidarebefordrat av personer utan närmare eller ens någon anknytning till hatets ursprung – är att det inte nöjer sig med att fördöma ett brott eller en viss handling.

Det tycks också ofta besatt av en drivkraft att göra upp med något bakom brottet eller handlingen.

Detta något kan vara av skiftande natur: dygd och lössläppthet (som i Bjästa), etnicitet och mångkulturalism (som i Landskrona). Väldigt ofta handlar det om moral och omoral. Och om en rättsskipning som anses alltför slapp eller vila på felaktiga grunder.

Fler vill ha skampåle

Så har nätet gjorts till stupstock.

Men nätmobbarna är inte ensamma om sin skampåle.

Justitieminister Beatrice Asks lila kuvert är vid det här laget en ökänd variant. Socialminister Göran Hägglunds utbrott i Svenska Dagbladet på skärtorsdagen mot ”vänsterns falska humanism i den kriminalpolitiska debatten” är exempel på ett ovanligt tydligt reaktionärt strafftänkande.

Ask föreslog att misstänkta sexköpare skulle ”skämmas på torget”. Hägglund vill tona ner de socialpolitiska förklaringsmodellerna i samband med brottslighet och lägga större vikt vid de djupare moralfrågorna.

”Den person vars brott enbart är en konsekvens av omständigheter – och som därmed inte har någon moralisk förmåga – kan ju per definition inte heller sona ett brott”, skriver Hägglund. Det är grumligt, man kan dock ana var moralen, eller moralismen, kommer in.

Där hamnar mobben

Att ställa ut misstänkta till beskådan och att låta lag och rätt vägledas av moral- och trosuppfattning andas närmast sharialag, om det nu ändå ska talas definition. Det är naturligtvis vad varken Ask eller Hägglund avser. Självklart inte.

Men det är där mobben och skampåle-politiken ohjälpligt hamnar.

KA

ARTIKELN HANDLAR OM