ÅSIKT

Valfrihet som kostar frihet

Foto: ANDERS DEROS
borgerligt förslag  Maria Larsson (KD) har lagt fram förslaget att äldre ska få välja vilket vårdföretag de vill ha. Men valmöjligheten att bestämma vilken sorts hjälp man vill ha uteblir.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är skillnad på valfrihet och valfrihet.

När de rödgröna presenterar sin valfrihet i hemtjänsten, då menar de att de äldre ska få välja vilka tjänster de vill ha.

I dag finns det en fast inrutad rutin som en svårt pressad hemtjänst har att följa, snabbstädning av två rum, bäddning och så en uppvärmd plastlåda med mat. Den kan skifta lite från kommun till kommun, men regeln är att alla gamla ska få i princip samma hjälp.

Nu vill de rödgröna skjuta till 300 miljoner kronor för att bryta den slentrianen.

Olika intressen

Människor fortsätter att vara olika även långt upp i åren. Någon kanske vill gå på bio medan en annan hellre går på museum.

En äldre man kanske behöver hjälp att prova ut en kavaj medan hans granne har svårt att arrangera sitt 80-årskalas själv.

Det handlar om inställningen till åldrandet, människor förvandlas ju inte till en enhetlig massa bara för att de passerat 65. De fortsätter att ha olika intressen och de längtar efter helt olika saker.

Guldkant på tillvaron, kallar de röd-gröna sitt förslag. Även om guldkanten ­tyvärr förutsätter en grå vardag så är det ändå ett människovärdigt förslag.

Begränsat val

Kristdemokraternas Maria Larsson håller inte med. Hon har redan lagt fram lagen om valfrihet, menar hon i ett pressmeddelande.

Men det är nu vi kommer till skillnaden mellan valfrihet och valfrihet.

Maria Larsson vill nämligen att de gamla ska få välja bland en mängd vårdföretag. De får inte välja mellan tjänster utan mellan producenter.

Borgerlig valfrihet gagnar egentligen alltid kommersiella bolag som slåss om att tjäna pengar på våra välfärdstjänster. Socialstyrelsens fakta från i somras talar för sig själv:

De som har hemtjänst träffar i genomsnitt 13 olika personer på två veckor. Det finns gamla som möter upp till 22 olika personer under en fjortondagarsperiod.

De gamla vill ha fler aktiviteter och mer social samvaro. De får inte hjälp att göra det de vill och tycker att personalen aldrig har tid att prata med dem. De får inte gå ut när de vill.

Ses som ett straff

Kan alla de 50-åringar som läser detta föreställa sig hur de om 30 år sitter inlåsta i en lägenhet utan möjlighet att gå ut när solen skiner. En typ av inlåsning vi normalt betraktar som ett straff i det här landet.

De äldre måste mötas med en helt ­annan respekt. Som människor och inte som råvarorna på Maria Larssons kommersialiserade vårdmarknad.

EF