ÅSIKT

Afrika–Sverige på en smörklick

Foto: Peter Widing
ENERGISNÅL Lövsångaren behöver bara en smörklicks kalorimängd för att klara flygsträckan Tanzania-Sverige. Stefan Edman vidgar perspektiven.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Häromdan gömde jag undan mobiltelefon och almanacka och la mig raklång på min favoritsommaräng. Svarthättan strödde silvertoner i snåren, humlorna brummade. Och gulmåran skickade söta puffar genom den varma luften, kärlekens doftspråk till insekterna: Kom hit och älska mig?

Jag dåsade och bara njöt, fjärran från krav och prestationshets. Insåg att det var länge sen jag unnade mig att ”bara vara”. Och önskade plötsligt att Göran Persson och andra utmattade EU-politiker, alla stressade direktörer och löntagare, ja, varenda kotte i lönsamhetsjaktens grottekvarn måtte få uppleva detsamma: Att känna sig innesluten i naturens sinnrika skönhet. Alldeles gratis, av gratia som betyder nåd.

Låter det högtidligt? Ja, men ta bara det här med kloroplasterna, de soldrivna syrefabrikerna. Det finns 400 000 av dem – i en enda kvadratcentimeter blad! Solens fotoner (energipaket) susar de femton miljoner milen hit på åtta minuter, tränger in i blåklockan, klyver vattenmolekylerna mitt itu. Simsalabim ångar syrgas ut – som håller mitt hjärta i gång, mina hjärnströmmar och tankar, mitt blodomlopp.

Sen blir det ju också socker och proteiner, mat åt fjärilar, svalor, kossor, människor. Bill Gates kan slänga sig i väggen, den gröna kloroplasten är faktiskt världens mest oumbärliga företag.

Våra liv börjar också nere i markens mörker, hos maskar och kryp. Gräv, och du har fem miljarder bakterier i din handflata, nästan lika många som det finns människor på planeten. Nyttiga nedbrytare, kvävefångare, kretsloppsarbetare. Dolda ”hjältar”, som i sina kroppar tillverkar mullen vi odlar i. Utan dem kröker du inte ett finger?

Jag fyller min vinterbleka lekamen med förundran. Och begrundar några rader av gamle Walt Whitman:

Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än

stjärnornas dagsverke

och att lika fulländade är ett sandkorn, en myra och

gärdsmygens ägg

Stjärnornas dagsverke; i dag är det inte bara skön poesi utan vetenskaplig sanning.

Allt som finns till är byggt av atomer som föddes för miljarder år sedan i stjärnor som liknade vår egen sol. Också din och min kropp: kolet i kinden, svavlet i håret, järnet i blodet. De fyra u-nas fascination: vi är urgamla – och samtidigt ofattbart unga i kosmos och livets långa historia. Vi är universella – och ändå fullkomligt unika.

Nu hör jag lövsångaren i dungen, Sveriges vanligaste sommarfågel. Men egentligen en afrikan som flugit 800 mil ända hit, för att älska och sätta barn till världen. Som navigerar med hjälp av stjärnorna och sin inbyggda, nedärvda magnetkompass. Och som är energisnålare än något flygplan: Tanzania–Sverige på samma mängd kalorier som finns i en smörklick på frukostbrödet. Han sjunger för att kämpa om livsrum och en kvinna. För ett mänskligt öra är det också gudomligt vackert, mjukare än någon annan fågelmusik. Lovsångare borde han kallas.

Jag lunkar bort till ängens källa, faller på knä och tar mig en klunk. Det smakar friskt av mossa och skog. Men kanske flöt dessa droppar nyss i Östersjön eller Skagerack, i maneter, torskar och blåstång? I Costa Ricas regnskogar? I en dinosauriehjärna miljoner år tillbaka? Kanske är det kometvatten jag dricker, samma molekyler som för miljarder år sedan satt infogade i iskristaller i en dåtida Hale Bopp som krockade med vår unga planet? Det är i varje fall forskarnas hypotes.

Jag sköljer strupen med hela världen och tänker på den ”heliga vinkeln” mellan syre och väte i vattenmolekylen. Den som gör vattnet till jordens mest unika vätska: termostat, transportmedel, livsuppehållare. Utan 104 grader hade livet inte haft en chans?

En dag på sommarängen föder nya tankar, ny livslust och ödmjukhet. Hit skulle jag vilja locka lönsamhetsmanikern, med hela hjärtat i Börsen och aktieklippen. Samhällsdebattören som glömt att även den modernaste IT-människa står och faller med fotosyntesen.

Den kaxige biologiprofessorn som inbillar sig att vetenskapen kan avskaffa Gud och Den Stora Gåtan. Utbrända karriärister med längtan efter nya perspektiv.

Vår egotrippade köpa-säljakultur behöver en ”förundrans-revolution”, en ny sakral känsla inför det levande och vår stund på jorden. En symbios mellan vetenskap, poesi, andlighet och politik. Bara så kan vi forma den radikala kursändring mot hållbar utveckling som solidariteten med naturen och kommande generationer kräver.