ÅSIKT

Friheten minskar i Reinfeldts Sverige

Hävdar en sak – gör en annan

Foto: Peter Wixtröm/AP
Leder fel Reinfeldt och Cameron talar med mjuk röst om social rörlighet. Problemet är bara att den politik de för leder någon helt annanstans.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är påsk. Det enda jag vill är att vara på Gotland, vid havet.

För min pappa var det annorlunda. Han ville bort från ön. Så blev det också. Han åkte till universitetet i Uppsala och blev den första i sin släkt som läste vidare. Pappas resa ledde så småningom till tjänstemannajobb och villaliv. Det var en lång väg från uppväxten på gården, där min farfar drog på sig den TBC han sedan dog av i förtid.

Min pappas resa har förändrat livet även för mig. Den gav mig möjligheter jag inte annars hade haft, enklare vägar att göra det jag velat. Kanske mest av allt självförtroende, mod att våga.

Det finns mycket skrivet om klass, och resor. Den svenska 1900-talshistorien är i stora delar en klassresa i makroformat. Från Fattigsverige till folkhem på några decennier.

Ett av de bästa måtten på ett civiliserat samhälle är hur lätt det är att välja sitt liv. Detta är ett mål till och med liberaler brukar skriva under på, åtminstone i teorin. Forskarna brukar kalla det för social rörlighet.

Social rörlighet är populärt även bland politiker, antagligen eftersom det i magen känns som ett självklart och rättvist mål. Två av dem som gärna vill lägga beslag på begreppet är Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt och David Cameron, premiärminister i Storbritannien.

För ett par veckor sedan gav sig David Cameron tillsammans med koalitionskollegan Nick Clegg på att lansera en ny politisk vision: minskad barnfattigdom och social rörlighet. Ungefär samtidigt presenterade Fredrik Reinfeldt Moderaternas nya kampanj: ”I ett rättvist Sverige”. Där framgår att ”Sverige får inte bli ett land där det går bra för några, samtidigt som andra lämnas efter” och att ”alla har rätt till en bra start i livet”.

Det låter bra. Problemet är bara att den politik de för leder någon helt annanstans.

”Nu väntar Europas svåraste uppgift, att sanera de brittiska statsfinanserna. ­David Cameron är rätt man för det ­jobbet”, sade Fredrik Reinfeldt entusiastiskt om sin kollega efter det brittiska ­valet i maj förra året.

Strax därefter skrev de en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter. ”Svåra beslut kommer att krävas, men det är likafullt nödvändigt att regeringar med stora underskott minskar utgifterna för olika transfereringar och bidragssystem”, var budskapet.

Sedan dess har David Cameron gått från ord till handling med brutala medel. Anslagen till den brittiska sjukvården skärs ned kraftigt. Skolan drabbas hårt och avgifterna till universitetsstudier har chockhöjts. Storbritannien är sedan länge ett av Europas hårdaste klassamhällen. Med Camerons politik blir det ännu hårdare.

Fredrik Reinfeldt har till skillnad från Cameron inte ärvt ett stort budget­underskott, utan Europas starkaste statsfinanser. Det spelar ingen roll. Resultatet har blivit raserad ­a-kassa, stora besparingar på sjuka och uteblivna satsningar på infrastruktur och bostäder.

Det är politik genom besvärjelser. Eller möjligen politik som lögn. För i Storbritannien och i Sverige ökar nu klyftorna och barnfattigdomen. Dörrar stängs, människors möjlighet att förändra sin livssituation minskar.

I regeringens egen utvärdering av sin ­politik framgår att de största förlorarna är ensamstående mammor. Men även ­sjuka, arbetslösa, ensamstående pappor och pensionärer. Det är en hårt regressiv politik, som slår med precision.

Social rörlighet går att studera genom att se hur ofta barn lämnar den inkomstgrupp som deras föräldrar finns i. Forskningen är entydig: det är i Sverige och de nordiska länderna, inte i USA och Storbritannien, som den amerikanska drömmen lever.

Under 1980-talet befästes idén om att det finns en enkel formel som skapar tillväxt. Större ekonomiska skillnader sades öka människors ”drivkrafter”. Det är en tes som fortfarande dominerar i debatten. Problemet är bara att det inte stämmer. Att Sverige är ett hyfsat jämlikt land är inte bara bra för rättvisan, utan för tillväxten. Eftersom fler ungar här än i USA och Storbritannien får chansen att göra det de vill och är bra på. Eftersom små skillnader i starten gör att fler får chansen att lyckas senare i livet.

Reinfeldt och Cameron är inte Bohman och Thatcher. De vill inte slakta välfärdsstaten. De dammsuger hemma, ­talar med mjuk röst och lever

i hyfsat jämställda relationer. De tror antagligen själva på sin egen politik. Men det de åstadkommer är inte rörlighet, utan samhällen som stelnar. De öppna inte dörrar, utan skapar strukturer för en allt hårdare sortering.

Det är inte en väg mot modernitet, frihet och framgång. Det är en väg som leder bakåt.

Karin Pettersson