ÅSIKT

Eurokrisen hotar hela EU:s grund

”EU-ledarna verkar fatta de nödvändiga besluten först under galgen

Foto: Thierry Roge/Reuters
mer än pengaproblem Greklands premiärminister George Papandreou och EU-ledarna Herman Van Rompuy och Jose Manuel Barroso presenterade i går en uppgörelse om stöd till Grekland. Men Eurokrisen handlar om mer än grekiska skulder.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det var inte så här för tio år sedan. Då skrevs det böcker om varför Europa ­skulle leda det nya millenniet. I Lissabon satte ledarna sina underskrifter på ­strategin som skulle göra kontinenten till den mest dynamiska och hållbara ekonomin i världen. EU genomförde den­ största utvidgningen någonsin. Den över 50-­åriga drömmen om att 1900-talets ­blodigaste kontinent skulle vara odelad, demokratisk och fredlig verkade på väg att uppnås.

Trots alla EU:s brister fanns det hopp.

Inom den socialdemokrati som faktiskt regerade i de flesta europeiska länder drömde man om att unionen skulle ­kunna bli så mycket mer. Något annat än ett ­projekt fokuserat på sin egen navel: subventionera franska bönder, diskutera ­institutioner, bygga högre murar mot omvärlden och jaga illegala immigranter.

Nådde en uppgörelse

I dag är allt annorlunda. De senaste 18 månaderna har det blivit uppenbart att eurozonen saknar både institutioner, ekonomisk kultur och framförallt politiskt ledarskap för att hantera ­ekonomiska kriser. EU-ledarna nådde i går en upp­görelse om stöd till Grekland. Allt annat hade varit en fullständig katastrof.

Politiskt problem

De ekonomiska svaren på skuldkrisen, som exempelvis förslaget om euro­obligationer har funnits länge. Förhållandet mellan skuld och BNP är faktiskt bättre i eurozonen som helhet än i exempelvis USA, Japan eller Storbritannien. Ekonomiskt borde krisen gå att hantera. Problemet är politiskt. Det finns inget ­ledarskap. Och de som hade kunnat ­bidra med det (läs Tyskland) vill inte.

Att Volkswagen sålde 1,9 miljoner ­bilar till Kina förra året beror inte enbart på duktiga tyska ingenjörer utan lika mycket på växelkursen. Men tanken att Tyskland har tjänat på euron och har ett ­ansvar att se till att den inte kraschar (om så ­bara för sin egen skull) verkar som bortblåst. EU-ledarna verkar fatta de nödvändiga besluten först under galgen.

Precis som i går.

Besattheten växer

Samtidigt som Europas politiker sätter kortsiktig taktik och nationella intressen främst kapitulerar kontinenten inför rädsla och främlingsfientlighet. Danmark har infört gränskontroller (hej då Schengen!). Frankrike har börjat utvisa alla icke-franska romer, en typ av romförföljelse som Europa inte har sett ­sedan andra världskriget. Schweiz förbjuder ­minareter. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär. Besattheten vid allt främmande växer. Precis den europeiska förbannelse som det nu vacklande ­EU-projektet en gång skapades för att motverka. 

Eurokrisen handlar om så oerhört mycket mer än grekiska skulder.

Det är därför som den är så skrämmande.