ÅSIKT

Traditionen går hand i hand med öppenhet

Det nya Sverige blir bara rikare

Foto: JONAS BILBERG
SALA GULDGRUVA Mari Gammelgård och Per-Olov Rapp och deras medarbetare har lyckats, där andra kommuner gått i väggen, integrera unga i vårt samhälle.
LEDARE

Torget i Sala badar i sol. Mellan småstadens låga tvåvåningshus säjer torghandlarna färskpotatis, jordgubbar och lokalodlade tomater. En tysk turist är på jakt efter den där banken ”som har ett träd på ett kopparmynt” som symbol.

Biografen Centrum affischerar filmen Ice Age 4.

Det är svensk småstadsidyll och kullersten så långt ögat når. Några kvarter bort – i gymnasieskolans före detta elevhem mitt i ett lummigt villaområde – ska jag träffa Per-Olov Rapp och Mari Gammelgård.

Rapp är socialdemokratiskt kommunalråd i Sala. Gammelgård är enhetschef på Fyrklövern, ett boende för ensamkommande flyktingbarn som nu finns i det gamla elevhemmet.

Det är ett och ett halvt år sedan Fyrklövern startade.

Just nu är det hem för sex pojkar, och verksamheten har dessutom ansvar för ytterligare fem barn som antingen finns i familjehem eller slussas ut till eget boende.

– När besluten om att ta emot flyktingbarn fattades var jag inte kommunalråd, säger Per-Olov Rapp.

Allianser skiftar, men i Sala har beslutet att ta emot barn som ensamma kommer som flyktingar inte varit kontroversiellt. Politiskt rådde enighet, även om Moderaterna funderade på om mottagningen kunde läggas ut på entreprenad, och på insändarsidorna har inga stormar rasat.

– Det finns en tradition av att ta hand om människor här, säger kommunalrådet.

Mari Gammelgård som fick uppdraget att starta verksamheten pratar om ett annat skäl som kanske gjort det lättare att undvika konflikter. Tiden, och de noggranna förberedelserna.

– När jag kom hit hade kommunen gjort en ordentlig kartläggning.

Kontakterna med andra förvaltningar och myndigheter hade redan tagits.

Som nyanställd föreståndare fick Gammelgård dessutom nästan ett halvår på sig att förbereda starten, anställa personal och informera grannar och omgivning.

– Samarbetet med skola, överförmyndare och andra kring pojkarna är en av våra framgångsfaktorer, säger hon.

Just ordet framgångsfaktorer är ett av de uttryck som återkommer gång på gång från Mari Gammelgård. Det handlar om ordentliga förberedelser, samverkan med andra och en tydlig pedagogisk idé om att ta tillvara de – stora – resurser barnen som kommer bär på.

Målet är att lägga grunden för ett självständigt, och självförsörjande, liv.

– Jag hoppas ju att de en dag ska välja att bo kvar i Sala, säger kommunalrådet.

Självständighet och självförsörjning, då räcker det inte med kravlös välvilja.

– Det gäller att hålla i och hålla ut. Och att vara tydlig, säger Mari Gammelgård.

Ibland är resultaten nästan overkliga. Hon visar mig slutbetyget som en av pojkarna just fått. På ett år har han läst in 12 betyg, i en skola med ett språk han från början inte förstod. Jag noterar bland annat ett MVG i svenska.

– Nu har han kommit in på NA-programmet säger Gammelgård.

Det går inte att ta miste på stoltheten, som hos en förälder.

Det är framgångarna och resurserna som räknas, naturligtvis. Men problemen, tänker jag. Att komma – kanske från Afghanistan – till den här svenska småstadsidyllen. Skapar inte det förvirring?

– Det är klart det gör. Tänk dig själv att du plötsligt skulle stå i till exempel Peking, säger kommunalrådet.

Resan för flyktingbarnen är dessutom sällan så enkel som den skulle vara om jag behövde åka till Peking.

Ofta handlar det om månader på flykt, kedjor av människosmugglare och stora pengar. Familjer skuldsätter sig för livet för att få ut sina barn.

Frågan är, bidrar inte Sala – och andra svenska kommuner som gör sitt bästa för att ta emot flyktingbarnen – till handeln med desperata människors drömmar?

Varken Per-Olov Rapp eller Mari Gammelgård vill se det så.

– Det är klart att det inte är någon slump att de flesta av de barn som nu kommer till Europa också söker sig till Sverige, det beror på att vi har det bästa mottagandet, säger Mari Gammelgård.

Men samtidigt understryker både hon och kommunalrådet att det inte påverkar det ansvar– juridiskt och moraliskt – som vi har för individer som kommer hit på sin flykt.

Och ansvaret blir inte mindre för att vi talar om ungdomar, barn i lagens mening.

När jag tråcklar mig ut ur Sala längs rutnätssystemet av gator är det en sak som slår mig. Att den svenskaste av miljöer, en lummig småstad, tycks klara att integ­rera barnen som kommer är kanske inte så konstigt.

Det är inte invandringen som hotar det traditionella svenska samhället.

Det är när det svenska samhället förlorar kontakten med sig själv som också integrationen misslyckas.

■ ■Integration och invandring. Ämnena finns hela tiden strax under ytan. Statsministern pratar om ”etniskt födda svenskar mitt i livet”, och integrationsministern vill tvinga människor att flytta. Utslagningen i skolan ökar och förorterna drabbas av sommarkravaller.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

■ ■Arbetslösheten, diskrimineringen och segregationen är på riktigt. Men naturligtvis finns det en annan bild. Exempel på där mötet mellan det nya och det gamla Sverige gör båda rikare.

■ ■Jag har rest runt och träffat några av de människor som finns just där, i mötet mellan det nya och det gamla. Det blev en resa i ett många gånger mycket traditionellt Sverige.

■ ■Och kanske är det precis så det är. Tradition och öppenhet står inte emot varandra, utan kan tvärtom vara varandras förutsättning.