ÅSIKT

Hur europeisk är du på en skala?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Grattis, medborgare. Tillsammans har vi nu levt en hel vecka i det nya Europa. Känns det upplyftande? Ingen skillnad?

Säkert inte. Den stora vinsten med utvidgningen är än så länge i första hand politisk. Europa har gjort ett vägval och EU är inte längre en exklusiv rikemansklubb. Som den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen nyligen konstaterade är det numera precis tvärtom. Det är de rika länderna, Norge, Island, Schweiz och Lichtenstein, som har valt att stå utanför. Och det, skrev Hylland Eriksen nyligen i Sydsvenska Dagbladet, kan ”ingen siffermagi i världen ändra på”.

Kanske något att tänka på för Peter Eriksson, Lars Ohly och de andra i de partier som vill att Sverige lämnar unionen. Vill de verkligen att Sverige ska gå med i en rikemansklubb?

I veckan var jag på ett lite förvirrat men stundtals intressant seminarium om ”europeisk identitet”. Tre meriterade forskare, Sverker Sörlin, Nicolaus Rockberger och Romuald J. Misiunas, talade i nära två timmar om något som alla tre var överens om inte gick att definiera.

Europeisk identitet går inte att basera på geografi, för ingen vet exakt var Europa börjar och slutar. (Kontinentens geografiska centrum sägs ligga någonstans norr om Vilnius, vilket antyder att geografin i vilket fall inte är den förväntade.)

Lika lite kan en gemensam europeisk identitet bygga på etnicitet, religion eller gemensam kultur. Under årtusenden har Europa, genom migration, resor och handel, färgats av en hel världs traditioner och vetenskap. Och under de senaste åren har invandringen gjort Europa mångkulturellt. En strategi som bygger på att mitt i denna mosaik försöka konstruera ett europeiskt VI och ett främmande DOM, är dömd att misslyckas.

Det blir lite som att fråga: Hur europeisk är du på en skala? Vad svarar man på det? Sju?

Sverker Sörlins poäng var att det ändå behövs en identitet, ett demos, för att EU ska fortsätta utvecklas. Men en sådan identitet kan varken vara geografisk, kulturell eller religiös. Däremot kan – och bör – den vara politisk.

Just nu håller två sorters fundamentalism på att växa fram, påpekade Sörlin. En västlig fundamentalism, representerad av den neokonservativa kristna högern i USA, numera tongivande även i Vita huset.

För dem som fortfarande tvivlar på den saken rekommenderar jag en läsning av det öppna brev som ett 50-tal amerikanska före detta diplomater skrev i tisdags den här veckan. Diplomaterna är grymt kritiska mot USA:s Mellanösternpolitik och bristen på respekt för mänskliga rättigheter i kampen mot terrorismen. Jimmy Carters tidigare rådgivare Zbigniew Brzezinski är inne på samma linje i sin nya bok ”The Choice”. Bush har försatt USA och resten av världen i ett farligt läge genom att följa den neokonservativa strategin och okritiskt stödja Ariel Sharon.

Den andra fundamentalismen, enligt Sörlin, består av löst sammanfogade muslimska fundamentalistiska nätverk. Europas uppgift, och här delar jag tveklöst Sörlins uppfattning, bör bli att skapa en motkraft till fundamentalismen. En identitet som bygger på öppenhet, demokrati och tolerans. Men också på ökad handlingsberedskap, och en samordnad utrikespolitik som söker samarbete med Nordafrika, Ryssland och andra grannstater.

En inkluderande europeisk identitet. Inte exkluderande.

ARTIKELN HANDLAR OM