ÅSIKT

Springsteen bevisar – konst kan vara politisk

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

”Guld” stod det på löpsedlarna i måndags. Efter två raka turneringssegrar förtjänar naturligtvis Karlskogasonen Bengt-Åke Gustafsson och hans lag alla hyllningar. Något finns kvar av magin runt det som brukar kallas vårt mest folkkära landslag.

Ändå har jag svårt att känna mig riktigt engagerad. Det beror inte bara på att varje VM-turnering numera föregås av ett intensivt men trist spekulerande. Vilka spelare kommer att slås ut ur NHL:s slutspel, och vilka av dessa vill spela i landslagsdressen?

Nej, själv tappade jag intresset när Ishockeyförbundet för en evighet sedan började ackordera om tv-rättigheterna med kanaler som bara en bråkdel av befolkningen kunde se.

I dag är det vardag, men den gången skapade det våldsamma protester. Under några år tilläts SVT sända matcherna i efterhand, lite på nåder.

Jag förmodar att Ishockeyförbundet förstärkte sin kassa, men en samlande nationell kulthandling gick förlorad. Och en stor del av det folkliga intresset för ishockey.

Det är en erfarenhet Fotbollförbundets Lars-Åke Lagrell borde lära av.

Själv tillbringade jag finalkvällen på Hovet, Isstadion i Stockholm, men inte för att titta på hockey. Med sitt 16 personer starka Seeger Sessions Band hade Bruce Springsteen intagit scenen. Banjo, fioler, dragspel och ståbas tillsammans med en blåssektion som kunde välta en spårvagn.

Spelglädjen och styrkan i låtarna förvandlade isladan. Stundtals kändes det som en jam-session i ett förtält på Gräsmarks dragspelsstämma, komplett med norskt hembränt och allt. Ibland som en scen ut ”Porgy and Bess”, med den fuktiga sydstatsluften klibbande på huden.

”My Oklahoma home – it blown away” sjöng Springsteen och talade om miljökatastrofer i spåren av klimatförändringarna. Sedan berättade han om förödelsen i New Orleans och om hur presidenten och samhället övergav människorna efter katastrofen. ”How can a poor man stand such times and live”.

”Bring them home” sjöng han, och ingen behövde tvivla på att det handlade om de amerikanska soldaterna i Irak.

Finns det någon som fortsätter att säga att stor konst inte kan vara politisk?

Globalisering är begreppet på modet. Alla pratar om den. Fackliga organisationer och arbetsgivare, myndigheter och forskare. Och naturligtvis Lars Leijonborg. Han har ju varit på resa.

Mycket är förutsägbart. Borgerliga politiker anser att skatterna måste ner. Direktörerna menar att lönerna – i alla fall de lägsta – ska sänkas. Göran Persson talar om trygghet i förändring och fackliga ekonomer hävdar att det trots allt finns utrymme för löneökningar.

Kända positioner.

Just därför blir jag glad när jag läser den lilla skriften ”Blågult fack och gränslöst kapital” av Andreas Bieler och den förre LO-utredaren Ingemar Lindberg. Här är inte alla svar givna.

Grundtesen är att den svenska fackföreningsrörelsen behöver en tydlig strategi när ekonomin blir allt mer gränslös. Frågan är vilken? Försöka stänga hoten ute eller anpassning till marknadens krav?

Lindberg och Bieler efterlyser en tredje strategi, byggd på full sysselsättning, fördjupat internationellt fackligt samarbete och på samverkan med nya sociala rörelser.

Det är så utmaningen ser ut.

Ingvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM