ÅSIKT

Min gamla skola har blivit en tv-följetong

Till skillnad från 1950 ska hela 9 A få lyckas

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: KRISTER HANSSON
Ingen utsortering Stavros Louca, redan prisbelönt matematiklärare, är en av de som ska göra klass 9 A till Sveriges bästa – genom att tro på dem.

17 februari 2008. Korridorerna lyser i glada färger, klassrummen har fått nya bänkar. Tramporgeln tycks försvunnen.

Tv-serien om klass 9 A på Johannesskolan hjälper mig att spana in i det som en gång var min egen skola. Då var det 50-tal.

I tv ser jag energiska inhyrda lärare, landets elit sägs det. De talar vackert om kärlek och förefaller på allvar angelägna om att 9:orna både ska erövra kunskaper och självrespekt. Lärarna står inte i givakt för Jan Björklunds militärt inspirerade disciplin.

Jag minns ännu namnet på den lärarinna som skulle sprida en smula kunskap till oss. Hon hette Elin Gerok, jag fann namnet romantiskt främmande. Hon var liksom tv-lärarna en superpedagog och producerade med tiden drivor av böcker för lärarstudenter.

Betygen sorterade eleverna

Elin Gerok och alla andra lärare delade ut betyg redan till förstaklassare. Ofta fingraderade omdömen. Ett BA- i kristendomskunskap skulle exakt ringa in sjuåringens förmåga att tillgodogöra sig de bibliska berättelserna. Betygen hjälpte inte Göran, Kent, Birgitta eller Eva. De var i förväg definierade som ”handens folk”, för att citera Björklund. För dem väntade vid 14 års ålder fortsättningsskolan med det franska namnet Monbijou-skolan (Mitt smyckes skola). Skolan som en gång varit flott värdshus för Malmönoblessen förberedde butiksbiträden och springpojkar för arbetslivet.

Sorteringssystemet var ofelbart enkelt. Några få av oss slussades vidare till realskolan tvärs över gatan. Det var vi som bodde i HSB-hus och var barn till ombudsmannen, disponenten, folkskolläraren och hovrättsassessorn. De andra trettio gick kvar. Många av dem bodde i söderslummen, i fallfärdiga lägenheter utan vatten och toalett inomhus.

Johannesskolan är en massiv institution, byggd för över 2?000 elever och ritad av John Smedberg, en arkitekt med böjelser för det nationalromantiska och skolbyggnader, gärna kolossala. I detta skräckmonument till skola kunde en svensk motsvarighet till François Truffauts självbiografiska filmklassiker ”De fyra hundra slagen” ha spelats in.

Johannesskolan är granne med Möllevångstorget, en gång den lokala arbetarklassens centrum, numera till stor del ett minicentrum för det mångkulturella Malmö. Allt finns, från irakiska frisörer, afghanska speceributiker till kryddor och resebyråer från Pakistan. Torghandel pågår ständigt, övervakad av den proletärmaskulina statyn ”Arbetets ära”.

Skolan, som ständigt speglar klassamhället, höll på det fattiga 50-talet särskilda badinrättningar: rader av badkar och möjligheter till avlusning. De som var berättigade till utspisning fick bära en särskild bricka på sin jacka.

9 A får ”klassträning”

Klassmarkörerna är mer subtila och etnifierade i dag.

Möjligen kunde Johannesskolan pekas på som en av landets sämsta redan på 50-talet. Jag minns gärna ett stort mått av gemenskap, skolgårdens svårslagna fotbollsträning, mina och andras musikuppvisningar i den väldiga aulan. Vi få som lyftes in i den borgerliga realskolan behövde långa, tunga, smärtsamma år för att lära medelklassens alla koder och etiketter.

Klass 9 A genomgår samma träning.

Jag lyssnar till den lille Ala i tv-programmet: Vi kommer aldrig att bli bland de bästa. Det kommer aldrig att hända, sa han leende och ställde in sig i de underordnades klassgemenskap.

Johannesskolans inlånade lärare vill spränga bort, eller lära bort, dessa självbilder av otillräcklighet. Inte som förr i tiden hos en eller två och tre utan hos alla i klass 9 A. För ett ögonblick associerar jag till den sentimentala filmen ”Döda poeters sällskap”. Det går över. Lärarna på Johannesskolan är inte svärmiska; de ger sina bidrag till att bryta upp bitar av det tunga sociala arv som sorterat in så många av Johannesskolans elever längst ner.

Jag betraktar i tv alla dessa ungdomar, några i slöjor, en som berättar om sin kubanske far och så Ala, den genomskådande skämtaren som finns i alla länder. På min tid inleddes varje dag med orgelbrus och psalmsång. Världen har kommit till Johannesskolan och hela södra innerstaden.

Överläraren har lämnat in både sig själv och sin bestraffande pekpinne. Lärarna talar med eleverna och tror på dem.

Johannesskolans hundra år som klassamhälle skälver till. För hur länge?