ÅSIKT

Grönt lyser starkare än rött i svarta september

Miljöpartisterna når halvvägs till himlen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AL JAZEERA och ALBERTO PELLASCHIAR/AP
Motsvarigheter Al-Qaida har försvagats och terrorismen är tillbakaträngd, men sprider ännu död. Demokratin har gröpts ur av Bushregimens inhumana kamp mot terror. Bin Ladin fick en motsvarighet i USA:s vice president Dick Cheney.

En liten klunga människor stod tysta och allvarsamma; de betraktade Anna Lindhs grav med fredsduvan och de höstfärgssprakande blomsterprydnaderna. Det var den 10 september, dagen före mordet och så mycket annan död.

Sverige kunde ha haft en statsminister kapabel att formulera sammanhängande, meningsfulla tankar om världen.

Lindh förmådde lyckligtvis också provocera. På Katarinas svindlande vackra kyrkogård påminner jag mig att hon tog sig uppgiften att vinna den socialdemokratiska partikongressens något generade entusiasm för bombkriget mot Afghanistan. Hon sa, när vi talades vid, att talibanerna kunde behålla makten om de lämnade ut bin Ladin och att USA:s bombningar inte var oproportionerliga.

Snart åtta år har gett oss facit: ett svårberäknat antal civila, barn och kvinnor har smulats sönder av Nato-bomber. Bin Ladin finns kvar i bergen. Trots det växer talibanernas makt.

Den 12 september 2001, dagen efter al-Qaidas terrorattack och massdödande i USA, skrev Jean-Marie Colombani i en ofta citerad ledare: I? dag är vi alla amerikaner.

Göran Persson höll ett av sina starkaste tal i riksdagen: Om demokratin inte förmår sätta stopp för terrorismen, så förmår terrorismen sätta stopp för demokratin.

Något vet vi om denna avgörande maktkamp. Al-Qaida är lyckligtvis försvagat och terrorismen tillbakaträngd, men sprider ännu död. Demokratin har gröpts ur av den länge Bush-ledda kampen mot terrorn: grova kränkningar av människorätten, tortyr, förnedrande fängslanden utan rättegångar, repression mot flyktingar, växande religiös och etnisk intolerans.

Bin Ladin, massmordets arkitekt, fick en motsvarighet i George W Bushs vice president Dick Cheney, den varmt kristne tortyrmästaren.

Vårt största problem med socialdemokratin är deras flykting- och utrikespolitik, sa miljöpartister till mig när Göran Perssons regerade. Det problemet bör vara överspelat; den socialdemokratiska internationella politiken är svårupptäckt.

De gröna kan vara nöjda med sitt något mäktigare samarbetsparti. Opinionsmätningar bär miljöpartisterna halvvägs till himlen. På det Stockholmssöder, där jag och andra ur den ständigt favoriserade medelklassen bor, rycker härar av radical chic åt sig Miljöpartiets valsedlar vid minsta möjlighet. Sorgligt för Carin Jämtin, lanserad som socialdemokratisk partiordförande av Aftonbladets ledarsida.

Jag flyr till Hellas-gården och den sista aningen av sommar. Överväger något av löpspåren men väljer Daniel Cohn-Bendits nya bok, ”Que faire?”. Titeln är ett skämt med Lenins, ”Vad bör göras?”.

Ekologi är under alla omständigheter á la mode, skriv-er Cohn-Bendit med en ytterligare ironi. Han är vid 64 års ålder ett lika självklart emblem för EU:s gröna som han en gång var för den upproriska 68-generationen. Dany, som han kallas, vänder sig snarare till löntagare än till den bortskämda medelklassen: En verklig ekologisk politik är omöjlig utan en drastisk minskning av ojämlikheten. Han hyllar bilismen (fast inte de inskränkta bilbaronerna) och vill att EU ska rädda bilarbetarna med massiva miljardinsatser.

Cohn-Bendit är glödande EU-entusiast och vill följaktligen att Europa befrias från den bleke konservative José Manuel Barroso. Dock en bisak i förhållande till det stora uppdraget att bygga om hela EU:s ekonomiska system, sönderslitet av krämarliberalism och hotat av auktoritär kapitalism. Dany skriv-er recept för en Green deal, en replik till den New deal som byggdes ur ruinerna av kapitalismens förra stora sammanbrott. Verklighetsfrämmande och omodernt, säger säkert de fantasi-

lösa som nöjer sig med att putsa på dag-ens eländiga verklighet. För egen del blir jag mer och mer övertygad om att den radikala miljörörelsen är det allvarligaste hotet mot dagens kapitalism och systemets förvaltande regeringspartier.

Cohn-Bendits ekologiska parti är lika stort som de franska socialisterna. De båda prövar försiktigt att samarbeta. De kan lära en del av Sverige. Som tack får svenska röd-gröna låna Cohn-Bendits program.