ÅSIKT

Uran i Iran skrämmer

Foto: AP
fetraket Irans president Mahmoud Ahmadinejad under en militärparad i Teheran i fjol. Framför honom kör raketer som har räckvidd att nå Europa med kärnvapen.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bilderna kunde varit hämtade från en politisk skräckfilm: några hårdföra, religiöst besatta ledare i världens våldsammaste region beslutar bygga kärnvapen för att förgöra sin huvudfiende. Den internationella världens alla organisationer fördömer, sammanträder, hotar, men tycks maktlösa.

Äldre åskådare påminner sig ”Doktor Strangelove”, filmen som slutar med den sista gigantiska smällen, och så är allt slut.

Går över gränsen

I det schemat placeras numera striden om Irans civila och eventuellt militära kärnkraftprogram. De båda frågorna hänger nära samman, trots kärnkraftsentusiasternas ständiga förträngningar av detta.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad, eller åtminstone hans mer reflekterande medarbetare, kan, hoten till trots, agera som vilka realpolitiker som helst. Det gamla icke-spridningsavtalet (NPT) uppmuntrar export och utveckling av fredlig kärnkraftteknologi. Iran prövar nu att överskrida gränsen, nämligen att forska för att eventuellt producera kärnvapen.

IAEA, med sin Nobelpris-belönade chef ElBaradei protesterar och kräver inspektioner.

EU, i det här fallet reducerat till de tre stormakterna, vill kalla in FN:s säkerhetsråd. Sanktioner mot Iran övervägs.

Irans ledare vet att FN inte kommer att fatta sådana beslut. Alltför stora värden står på spel: Kinas oljebehov. Italiens och Tysklands feta affärer i Iran. Iran behöver inte frukta ett nytt Irak. USA förmår inte vräka ut ytterligare tusentals miljarder och Irans granne kommer snart att styras av partier, ekonomiskt och militärt understödda av – Iran.

Israel bombar troligen inte. Tekniken räcker inte och människooffren skulle bli skrämmande många.

Iran kan också göra en realistisk militär kalkyl för landet. Ett antal diktatoriska stater i närområdet har allierat sig med USA. Huvudfienden Israel håller en omfattande kärnvapenarsenal. Iran kan vara på väg att försöka utjämna styrkebalansen. Därmed öppnas den skrämmande vägen till en kapplöpning i den hotfulla grenen kärnvapenupprustning och i ett område i närmast permanent krigsfara.

Vilka är alternativen?

I icke-spridningsavtalet finns en artikel som skulle kunna prövas som alternativ, nämligen idén att bygga kärnvapenfria zoner, framgångsrikt praktiserat i stora delar av världen. Hans Blix påminde nyligen om detta och hans efterträdare har förespråkat samma idé – en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Även EU har prövat modellen med välvilja.

De tre europeiska stormakterna som tar sig rätten att tala i EU:s namn antyder dock inte ens dessa planer.

Sverige har en imponerande tradition som konstruktör av ned- och avrustningsplaner. Göran Persson och hans utrikesminister borde påminna EU om de kärnvapenfria zonerna. Orealistiskt, säger kritiker och hänvisar till Israels ovilja och Irans grundläggande opålitlighet.

Möjligen har de rätt. Men vilka är alternativen?

OS

ARTIKELN HANDLAR OM