ÅSIKT

Västvärlden har slarvat bort den ’arabiska våren’

Foto: Illustration: PAUL WALLANDER
Det fortsätter att vara oroligt i länderna i Nordafrika och Mellanöstern.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För tre år sedan pratade många om Berlinmuren. I brist på bättre referenser försökte vi förstå folkens uppror i Mellanöstern och Nordafrika med ord och bilder hämtade från Östeuropa 20 år tidigare.

Det var oerhört omvälvande. Från Marocko i väster till Iran i öster, från Turkiet i norr till Jemen i söder reste sig människor.

Denna vecka är det tre år sedan Egyptens diktator Hosni Mubarak tvingades avgå, den 11 februari 2011. Det var nog det närmaste en riven Berlinmur vi kom

under det som kallas den ”arabiska våren”.

I västvärlden såg vi framför oss nya demokratiska stater likt våra egna i Mellanöstern, rättsstater med respekt för mänskliga rättigheter.

Tre år senare kan vi konstatera att det mesta gått fel. Och att vi i väst bär en stor del av skulden. Upproren startade i december 2010 i Tunisien eller möjligen vid det iranska presidentvalet 2009, när regimen tvingades valfuska för att behålla makten. Men det var Egypten och särskilt protesterna på Tahrir-torget som var den arabiska vårens hjärta. För tre år sedan spreds glädjebilder över världen.

Men när sedan islamisterna vann valen, först till parlamentet och sedan till presidentposten, var entusiasmen från väst som bortblåst. I juni förra året störtade militären den folkvalde presidenten Muhammad Mursi och Egypten blev åter en militärdiktatur.

Blodbad i Libyen

Den 14 augusti genomfördes en massaker på muslimska brödraskapets anhängare och undantagstillstånd infördes.

Enligt officiella siffror dödades 638 männi­skor men antagligen är de verkliga dödstalen betydligt högre. Där, och då, dog det sista hoppet om demokrati i Egypten.

Allt medan väst höll låg profil – USA ville inte ens kalla militärkuppen för ”kupp”.

I Libyen slutade den arabiska våren i blodbad. Den 17 mars 2011 beslutade FN:s säkerhetsråd att sätta stopp för våldet mot civila i landet. Det krävdes en omfattande militär insats, där även Sverige deltog, och dröjde till oktober innan det lyckades.

I valet 2012 vann liberala och sekulära krafter valet men läget i Libyen är fort­farande osäkert.

Om Hosni Mubaraks fall var den arabiska vårens höjdpunkt är inbördes­kriget i Syrien dess djupaste förnedring. Säkerhetsrådet är lamslaget och världen har stillatigande sett på hur landet i praktiken upplösts. Efter snart tre år har minst 136 000 männi­skor dödats. I dagarna pågår fredssamtal om Syrien i Genève men förhoppningarna är lågt ställda.

Varför blev det så här?

Ett svar är nog att själva begreppet ”arabiska våren” var feltänkt. Det är en bild som beskriver en ödesbestämd utveckling, en naturlag. Vi kan klaga på snö och is, men förr eller senare kommer våren. Och efter vår kommer sommar.

Men politik styrs inte av naturlagar.

Västs första misstag var att inte omfamna de folkliga protesterna när de började.

Det är inte för sent

För EU och USA har stabilitet i Mellanöstern historiskt varit viktigare än att stödja demokratirörelserna. Därför var väst till en början avvaktande, och när

islamisterna i land efter land vann valen, skräckslagna. Hade protesterna fått mer stöd från början skulle knappast våldet ha triumferat.

Västs andra misstag var att inte sätta stopp för kriget i Syrien redan 2011, med militära medel om så hade behövts. Det finns orsaker till att det blev så, men i efterhand är det bara att konstatera att priset för passiviteten med all sannolikhet har blivit mångdubbelt högre än kostnaden för en insats.

Det tredje misstaget var att inte tro på sina egna ideal. Demokrati är det bästa styrelseskicket, även om folket röstar fram personer man inte gillar. När islamisterna, som i Egypten, vann valen skulle man låtit dem regera. Militärkuppen hade knappast skett utan ett tyst med­givande från väst. Nu har världen i stället visat islamistiska rörelser att det inte spelar någon roll om de väljer att agera fredligt och på parlamentarisk väg. De får ändå inte regera. Det är en både felaktig, och farlig, signal.

Den arabiska våren följdes inte av sommar. Men en förändring, en rörelse, påbörjades. Tack vare satellitkanaler som al-Jazeera och sociala medier har en hel ungdomsgeneration i Nordafrika och Mellanöstern vaknat upp till insikten att politisk förändring faktiskt är möjlig.

Om ett par månader är det vår igen.

Om mönstret går igen från de senaste åren kommer gatuprotesterna att börja om på nytt.

Det är inte för sent för västvärlden att byta politik.

FAKTA

Den arabiska våren

13 juni 2009: Irans president Mahmoud Ahemedinejad fuskar i presentvalet. Gatuprotester slås ner.

17 december 2010: Tunisiske frukthandlaren Mohammed Bouazizi bränner sig offentligt i protest mot myndigheterna. ”Jasminrevolutionen” startar.

14 januari 2011: Tunisiens diktator Ben Ali flyr landet.

11 februari 2011: Egy­p­tens diktator Mubarak avgår.

17 feb­­­­­ruari 2011: Protester i Libyen som leder till inbördeskrig.

16 mars 2011: Protester i Syrien som led­er till inbördeskrig.

17 mars 2011: FN:s säkerhetsråd beslutar att ingripa i Libyen. Nato in­leder bombattacker mot regimen.

20 oktober 2011: Libyens diktator Muammar Gaddafi grips och mördas av rebeller.

30 juni 2012: Islamisten Muhammed Mursi blir Egyptens president.

3 juni 2013: Muhammed Mursi avsätts och militärstyre återinförs i Egypten.

14 februari 2014: Över 136 000 har dödats i Syrien. Kriget fortsätter.

ARTIKELN HANDLAR OM