ÅSIKT

Högern är främst ett miljöproblem

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mattias Svensson.
LEDARE

När fan är gammal blir han religiös, tänker jag och öppnar Mattias Svenssons nyligen utkomna bok Miljöpolitik för moderater (Fores).

Från att ha sett miljöpolitik som en naivare form av stats­socialism har den gamla Tim­bro­liberalen Svensson omprövat och insett att jorden faktiskt håller på att gå under.

År 2008 fanns det sjöhästar i Themsen, som rinner genom London. Floden hade förklarats helt död 1957 men genom strikta miljökrav hade den nu blivit renare än den varit sedan mitten av 1800-talet.

Liknande exempel och siffror virvlar förbi på bokens sidor. Egentligen är Svensson genom­gående skeptisk till regleringar och ingrepp i den fria marknad­en men verkar ibland ge upp inför tyngden av alla fakta.

Hans idol är Margaret Thatcher, naturvetar­en som blev politiker. Just hennes vetenskapliga utgångspunkt är en nyckel.

■ ■ ■

När FN:s klimatpanel, IPCC, presenterade sin första rapport 1990 var hon tidig i att förstå och tala om konsekvenserna av klimatförändringarna. Delvis var det säkert, som många till vänster tror, mest ett sätt att rädda det brittiska kärnkraftsprogrammet efter Tjernobylolyckan några år tidigare.

Men det är svårt att förneka skillnaden mellan hennes attityd till problemet och senare tiders klimat­förnekare till höger.

Mattias Svenssons lösningar ligger oftast inom ramen för klassisk liberal politik. Stärk äganderätten, så får människor egna incitament att bevara naturresurser för framtiden. Ta bort subvention­er som snedvrider konkurrens­en, eller rentav skadar miljön. Ge den fria marknaden större spelrum, så kommer den att vara både mer innovativ och effektivare i att lösa problemen.

Det var inte för att det sattes upp politiska mål för ekonom­ins utveckling som välståndet i västvärlden ökat tiotals gånger sedan 1800-talet, skriver han.

Det var genom att människors fantasi, kreativitet och entreprenörskap inte hindrades av klåfingriga politiker.

■ ■ ■

Samtidigt vill han att de som använder naturresurser ska kompensera för dess fulla pris. Om man låter folk betala vad koldioxidutsläpp egentligen kostar kommer det att driva fram smartare teknik och lägre utsläpp.

Han citerar gillande nationalekonomen Tyler Cowen:

”Utveckla dyrbara vanor för miljöskadliga saker.”

Framför allt är Mattias Svensson utvecklingsoptimist. Hans lösningar finns i allmänhet inte än, men någon kanske kan uppfinna dem i framtiden.

Hoppas han.

En rimlig invändning mot boken är att marknaden inte gillar att betala om den kan slippa – lobby­ister och särintressen försöker vanligen blockera allt progressivt. Och högern är först och främst ett miljö­problem.

Men det verkar trots allt bo en liten marxist i Mattias Svensson. Han visar hur en riktig konflikt mellan höger och vänster borde se ut kring miljöfrågorna. Dessa motsättningar blir en del av hans lösning.

På den punkten har han en poäng, om högern började ta miljöpolitiken på allvar skulle även vänstern tvingas skärpa sig.