ÅSIKT

Natodebatten kan inte bli dummare

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

I dag fattar riksdagen beslut om det så kallade värdlandsavtalet med Nato. Inför beslutet har anklagelser och direkt felaktiga påståenden bokstavligen haglat över tidningarnas debattsidor.

Det har varit fördummande men det politiska spelet har lite att göra med sakfrågan.

Värdlandsavtalet reglerar Sveriges etablerade samarbete med Nato. Ser man till själva texten handlar det i princip om administrativa och tekniska justeringar som förenklar beslut om exempelvis gemensamma övningar.

Men de som kritiserar avtalet från vänster och höger utgår inte ifrån vad som faktiskt står i texten utan argumenterar mot den symboliska betydelsen. De verkar egentligen förespråka en helt annan säkerhetspolitisk väg – mer lik den Sverige hade under det kalla kriget.

Regeringen har en ”samarbetslinje” när det gäller Nato. Vi ska inte ansöka om medlemskap i militäralliansen utan samarbeta med den. Vi får inga försvarsgarantier i händelse av krig och är inte förpliktade att försvara andra militärt.

Det är en pragmatisk medelväg och något väldigt svenskt.

Samarbetslinjen är inte ny, vi har övat med Natoländer under lång tid. Sedan 1994 är samarbetet formaliserat i Partnerskap för fred.

De senaste åren har Natodebatten i Sverige ändrats. Dels argumenterar numera samliga borgerliga partier för medlemskap. Dels har Rysslands upprustning och ockupation av Krim i Ukraina ändrat förutsättningarna för all säkerhetspolitik.

Socialdemokraternas svar är att rusta upp det militära försvaret med nya Jasplan och toppmoderna ubåtar, diskutera återinförd värnplikt samt att öka samarbetet med de nordiska länderna och Nato.

Borgerlighetens svar är, oavsett läge, Natomedlemskap.

Det finns flera skäl till att avvisa detta.

För det första ligger det inte i Sveriges nationella intresse att ändra 200 år av framgångsrik alliansfrihet. Självklart vore svenskt Natomedlemskap gynnsamt för de baltiska staterna och USA, Sverige ligger ju mellan Natos huvudstyrkor och östra Östersjön.

Men vårt överordnade mål måste vara att hålla Sverige utanför krig och bidra till avspänning i närområdet. Det gör vi bäst genom att avhålla oss från säkerhetspolitiska lappkast.

För det andra har vi och Finland en liknande säkerhetspolitisk situation. Att samarbeta inom Norden och särskilt med Helsingfors bevarar vår suveränitet samtidigt som vi blir säkrare.

För det tredje skulle ett Natomedlemskap begränsa våra handlingsalternativ vid en kris. Vår säkerhetspolitik är, tillsammans med Schweiz, bäst i världen på att bevara freden eftersom den är just pragmatisk.

För det fjärde finns tungt vägande säkerhetspolitiska nackdelar med medlemskap. Vi skulle ingå under Natos kärnvapenparaply vilket går på tvärs mot vårt arbete för ickespridning och nedrustning. Och vi skulle få en gemensam försvarspolitik med halvdiktaturen Turkiet och länder där demokratin försvagas som Ungern och Polen. Om olyckan är framme, skulle vi riskera att dras in i en väpnad konflikt, som inte berör oss, mot vår vilja.

Politiskt betyder värdlandsavtalet att den nuvarande samarbetslinjen och den pragmatiska traditionen fortsätter. Det är viktigt. Sverige kommer inte att söka Natomedlemskap, men heller inte isolera sig. Vi kommer att delta i övningar och samarbeten som ökar säkerheten i vår del av världen, men behålla vårt självbestämmande.

Regeringens samarbetslinje med Nato plockar russinen ur kakan, kanske Natolobbyn då invänder.

Vi borde visa solidaritet med Baltikum och gå med. Som det är nu är vi bara fripassagerare.

På sätt och vis har de rätt. Den militära alliansfriheten låter Sveriges nationella intressen väga tyngre än andra länders.

Det är kanske inte så idealistiskt. Men det är så riktig internationell politik ser ut.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

ARTIKELN HANDLAR OM