ÅSIKT

Det som inte fick ske har hänt igen

Blommor har lagts framför en bild på den mördade Labourparlamentarikern och tvåbarnsmamman Jo Cox.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jo Cox lever inte mer. Hon blev bara 41 år gammal.

Efter sig lämnar hon man och två små flickor.

Hon hade pratat med väljare inför folkomröstningen om EU när en man angrep henne. Enligt uppgift ropade han "Britain first", ett slagord från extremhögern, och använde både skjutvapen och kniv.

Hennes brott var engagemanget för andra människor. Det var därför hon var där, utanför biblioteket i Birstall i West Yorkshire.

Men när jag sluter ögonen är det inte bara Jo Cox ansikte jag ser, det är Anna Lindhs.

Mördades på NK

I en annan tid och en annan EU-kampanj arbetade jag med att ta fram underlag och träna debattörer för den socialdemokratiska ja-kampanjen i folkomröstningen om euron.

Den tionde september 2003 hade vi samling på Anna Lindhs tjänsterum inför hennes stora slutdebatt i TV4. Så långt in i en kampanj ändrar man inte så mycket utan slipar och putsar och när vi sa hej då var det bara någon detalj kvar.

Jag promenerade tillbaka till valhögkvarteret på Sveavägen 68.

Anna Lindh gick till NK för att köpa nya kläder.

En stund senare kom nyheten om attacken. Anna Lindh avled av sina skador tidigt på morgonen dagen efter. På sociala medier kommer nu allt tillbaka, varenda svensk vet vad hen gjorde när nyheten kom.

Nu har det som inte fick ske hänt igen.

Stod upp för lika värde

Jo Cox var en stigande stjärna i socialdemokratiska Labour. Hon hade sin bakgrund i bland andra hjälporganisationen Oxfam och Rädda Barnen. Till parlamentet valdes hon först 2015.

Det är talande för hennes politiska gärning att syriska aktivister nu hyllar henne i sociala medier. I ett tal i parlamentet för en tid sedan uppmanade hon regeringen att ta emot fler flyktingar och berättade målande hur hon själv skulle ha riskerat allt för att rädda sina egna barn från det syriska ”helveteshålet”.

I ett Europa där det blåser snålt och humanismen har motvind var Jo Cox en av dem som fortfarande stod upp.

Vi vet inte allt om motivet. Men varken Jo Cox eller Anna Lindh var slumpmässigt valda offer. De hade tydliga värderingar om människors lika värde och rätt och tog plats i offentligheten. Och båda var framgångsrika kvinnor.

I vårt allt hårdare samhällsklimat är ofta just kvinnor måltavlor, för hat, hot och även våld.

Demokratin kan förtvina

Inte heller tidpunkten är någon slump. Den polariserade EU-debatten inför folkomröstningen på torsdag har lockat fram det sämsta i människor. Och när den politiska temperaturen stiger så ökar även våldet.

För det har många ett ansvar, i Storbritannien liksom i Sverige. Den ökande polariseringen är farlig, i retoriken, på nätet och i vardagen. Den politiska debatten måste ibland få vara hård, men en gräns har passerats när folk tar sig rätten att hota eller skada andra människor.

Människor som Jo Cox är ryggraden i vår demokrati. Personer som tar ställning och kräver av andra att ta ställning. Som ställer upp i val på alla nivåer, debatterar och agiterar.

I en tid när politikerföraktet ökar och medias granskningar inte sällan blir till drev krävs mycket för att någon ska våga ställa sig upp och säga: detta är jag, detta är mina värderingar och jag vill representera er.

Men utan människor som gör just det, som brinner och som vill förändra, förtvinar vår demokrati och vårt öppna samhälle. Då blir bara skalet kvar.

På onsdag skulle Jo Cox ha fyllt 42 år.