ÅSIKT

Den brända jordens valrörelse fortsätter

Politik kan alltid bli värre. Botten är aldrig nådd.

Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Donald Trump chockar världen.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den amerikanska valrörelsen är äntligen slut. Ett drygt år av smutskastning, personangrepp och konspirationsteorier kan läggas till handlingarna.

Man kan lätt få en känsla av att politiken nu är så kletig och debatten så tarvlig att det knappast kan bli värre.

Men var så säkra, politik kan alltid bli värre. Botten är aldrig nådd.

Personlig förintelse

Dödsdansen mellan republikaner och demokrater startade inte i och med Donald Trump. Det som Bill Clinton en gång döpte till "The politics of personal destruction", politik för personlig förintelse, har pågått i årtionden.

Det mest bisarra valmöte jag själv besökt var i Floridas åttonde valkrets 2008. Demokraternas kandidat var den förmögne och färgstarke Alan Grayson som utmanade den sittande republikanske kongressledamoten Ric Keller.

Eller "Killer" som demokraternas kampanj kallade honom.

Som socialdemokrat blev jag försedd med en stor kampanjknapp för Grayson och placerad vid ett bord långt fram.

Det var ett misstag - jag hoppas att ingen såg mig.

Kvinnlig assistent

Ric Keller hade tidigare byggt sin kampanj på "familjevärderingar" och haft med sin fru i olika sammanhang. Men någon hade kartlagt hans resor via offentliga register och upptäckt att de sammanföll lite väl ofta med hans 23-åriga kvinnliga assistent.

Historien blev inte sämre av att hans stab fick en utmärkelse för snyggast personal.

Demokraterna byggde en stor del av sin kampanj på detta, och vann. Ric Keller förintades både som politiker och som människa.

Själv försökte jag smyga av mig kampanjknappen och ta mig därifrån.

Taliban-Dan

Men Alan Grayson sitter fortfarande i kongressen, numera för ett annat distrikt. I valet 2011 kallade han sin motståndare Daniel Webster för Taliban-Dan i en valfilm och fabricerade ett uttalande av Webster om att kvinnor borde underkasta sig män.

I kongressen höll Grayson ett uppmärksammat tal där han sa att republikanernas sjukvårdspolitik byggde på två principer: "bli inte sjuk" och "om du blir sjuk, dö fort".

Det tog hus i helsike.

Grayson svarade kritikerna med att kalla republikanerna "knuckle-dragging Neanderthals" - neandertalare som släpar knogarna i marken.

Boxningsmatch

Likheterna mellan valmötet i Florida för åtta år sedan och årets valrörelse är slående. Ingenting handlade egentligen om politikens innehåll och det mesta var ren underhållning.

Som en boxningsmatch.

Eller kanske ett drängslagsmål utan några som helst regler.

Problemet är att kampanjtekniken fungerar - då som nu. Den som slår hårdast har faktiskt en god chans att vinna. Oavsett om ämnet är Ric Kellers 23-åriga assistent eller Hillary Clintons mejl.

I den klassiska handboken om negativa kampanjer "Dirty politics", smutsig politik, av Kathleen Hall Jamieson (Oxford University Press 1994) konstaterar författaren att smutskastning och lögner fungerar alldeles utmärkt i politiken.

Gillar slagsmål

Det är en myt att väljarna skulle vända ryggen åt politiker som tar i med hårdhandskarna. Väljare gillar faktiskt slagsmål.

Media tycker dessutom att det är roligt att rapportera om attacker och underhållningsvärdet ökar ju hårdare de är.

Negativa kampanjer fungerar bättre på lågutbildade väljare än högutbildade, bättre på män än på kvinnor och tyvärr bättre än positiva.

Över 20 år senare kan vi dessutom konstatera att internet har blivit ett utmärkt forum för just negativa budskap, fördomar och lögner.

Inget tyder på att detta kommer att ändras efter att den amerikanska valkampanjen avslutats - tvärtom. Nu har politiker och partier över hela världen kunnat se att man kan komma väldigt långt med dessa metoder.

Sverigedemokraterna

Räkna med att Sverigedemokraterna antecknat frenetiskt.

Men den brända jordens taktik har ett väldigt högt pris för demokratins viktigaste kitt: tilliten.

Politiker har visserligen alltid ljugit för väljare, men det unikt nya är att det inte verkar spela någon som helst roll längre. Tidskriften The Economist har kallat fenomenet "post-truth politics", sanningsbefriad politik.

Men under ligger nog egentligen en ännu djupare förändring - ett sanningsbefriat samhälle där verkligheten i första hand är relativ. Där vi väljer bort umgänget med de som inte är och tycker som vi själva.

Utvecklingen är tydligast på nätet där vi lever i nyhetsbubblor skapade av vad våra vänner och likasinnade delar på sociala medier som Facebook och Twitter.

Den enes rövhål

Aftonbladets krönikör Ehsan Fadakar skrev för två år sedan en krönika med rubriken "Den enes rövhål, den andres sanningssägare" där han hade genomfört ett socialt experiment. Han registrerade ett fejkat Facebook-konto som "Caroline Svensson" och lade upp en svensk flagga som bakgrundsbild.

Det blev snabbt två skilda världar. Som Ehsan fick han läsa de vanliga nyheterna, verkliga händelser från riktiga nyhetskällor. Men som Caroline trädde han in i en annan värld. Kontot hade snabbt 300 vänner, många SD-toppar och de nyheter som spreds var helt andra.

"Artiklarna som delades var publicerade på rasistiska och nazistiska sajter som Expo­nerat, Avpixlat och Fria Tider. Det som för mig är internets rövhål är för Caroline Svenssons vänner sanningssägarna. Och de delar gärna den sanningen för ­sina vänner", skrev Ehsan Fadakar. Han varnade för vad som händer om vi låter sociala medier förstärka dessa subkulturer ytterligare.

Två år senare är den varningen vår vardag.

Ner i avgrunden

Frågan är bara vad mer rimliga politiska krafter kan göra mot en kampanj som Donald Trumps. Om man svarar med samma mynt är risken stor att man blir som sin motståndare.

"Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra in i dig", sa filosofen Friedrich Nietzsche.

Och om vänstern tittar ner i avgrunden tillräckligt länge blir den Alan Grayson.

Men om du inte svarar med samma mynt är risken stor att du förlorar.

Det är ett mycket tragiskt dilemma.

ARTIKELN HANDLAR OM