ÅSIKT

FI – en berättelse om jagade feminister

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det finns en scen i SVT:s dokumentär om feministiskt initiativ som griper mig hårt. Filmaren Liv Weisberg frågar talespersonen Devrim Mavi om hon har blivit dödshotad. Devrim flackar med blicken, sväljer bort tårar. Efter en halv minut som känns som en timme svarar hon:

”Ja. I brev och i telefonsamtal. Man kan offra massa saker för politik. Men jag tycker inte att vi befinner oss i ett sånt läge i Sverige att jag kan offra mitt liv för feministiskt initiativ. Nazister och deras dödslistor väcker särskilda känslor hos mig. Jag har levt som barn i ett sånt sammanhang där min familj, inklusive min pappa, har varit utsatta för flera attentatsförsök. Det är en av anledningarna till att jag lever i Sverige.”

Berättelsen om feministiskt initiativ är till stor del berättelsen om feminister som jagas. Tiina Rosenberg utsätts för ett av de värsta mediedreven i svensk historia. Gudrun Schyman eskorteras på tåg och möten av livvakter från Säpo. På torgmöten står storväxta killar och skriker: ”Vad är det här för jävla kommunistpropaganda?” De sparkar på utrustningen. Polisen är inte där.

I världens mest jämställda land är feminist något av det mest provocerande man kan vara. Om man dessutom är blatte som Devrim Mavi eller flata som Tiina RosenbergÌ´0;–Ì´0;då jävlar får man veta att man lever (eller snarare borde dö).

Feministiskt initiativs politik är egentligen inte särskilt radikal. Lika lön för lika arbete, stopp för mäns våld mot kvinnor och delad föräldraförsäkring. De kraven hörs ofta i den politiska debatten.

”Fi vill inte ersätta patriarkatet med matriarkat. Fi vill ersätta patriarkatet med demokrati”, sa Jane Fonda när hon besökte Stockholm i valrörelsen.

Det särskilda med feministiskt initiativ är att de gör överordningen av män och underordningen av kvinnor till huvudsak. De nämner inte jämställdhet någonstans i marginalen. De vill byta samhällssystem, till ett där könet inte spelar någon roll. Självklart provocerar det. Föreställningen om könen som varandras motsatser sitter djupt i väldigt många människor.

Motståndet möts med vilja. Den lilla klick feminister som bildar initiativet jobbar dag som natt. De har från början inte ett öre i kampanjpengar. De gör utskick, läser motioner, släpar högtalaranläggningar. Sakta blir de tröttare och tröttare. Sakta blir de fler och fler.

Samtidigt växer de inre motsättningarna. Mellan generationerna. Om mediestrategin. Vilken sorts folkrörelse ska fi vara?

Den mest kända motsättningen blir den om hbt-frågor. Ebba Witt-Brattström beskyller Tiina Rosenberg för att ha sagt att ”kvinnor som ligger med män är könsförrädare”. När Rosenberg egentligen har sagt att ”kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt”. Man behöver inte vara särskilt inläst på queerteori för att förstå att Witt-Brattström misstolkar, medvetet eller omedvetet.

Mitt i mediestormen, mitt bland dödshoten, försökte feministiskt initiativ bygga upp ett helt nytt parti och en helt ny folkrörelse. Nära en procent i riksdagsvalet kanske inte var så illa ändå.

Åsa Petersen

ARTIKELN HANDLAR OM