ÅSIKT

Äta eller ätas, det är frågan för Angie

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kierston Waering i rollen som Angie.

Rekryteraren Angie är i Polen med sitt bemanningsföretag, på jakt efter snabb och billig arbetskraft med låga krav. Karol söker jobb hos henne: ”Jag kan göra vad som helst. Mata din guldfisk.” Innan kvällen är över har Angie gjort sig omöjlig hos chefen: hon sa ifrån när gubben tafsade. Karol har följt med till hennes hotellrum.

Karol kommer till London för att jobba. Kärleken får aldrig utvecklas mellan honom och Angie. Men de pratar bra med varandra. ”Jag är en människa. Inte en tjänare.” Så förklarar Karol varför han tänker återvända till Polen.

”It’s a free world”, Ken Loachs nya film, visar exakt hur ofri världen är. Äta eller ätas, det är frågan.

Angie, gestaltad av den strålande debutanten Kierston Waering, väljer att äta. När hon får kicken från rekryteringsfirman startar hon ett eget bemanningsföretag. Från början är ambitionen att sköta verksamheten vitt, betala skatter och följa lagarna. Så blir det inte.

Att upprätthålla värdighet och respekt verkar nära nog omöjligt på en arbetsmarknad så oreglerad som den brittiska. Vägen till utnyttjandet ligger öppen i en bemanningsbransch som lever på desperata människor från krig och fattigdom, komna till väst i hopp om ett bättre liv.

”Du, in i den vita skåpbilen! Du, sätt dig i den gröna! Men du, du får aldrig ett jobb av mig igen. Du är oduglig!” Scenerna från bemanningsföretagets uppsamlingsplats är skrikiga och brutala. Det är inte människor Angie har att göra med längre. Inte ens tjänare. Snarare slavar.

Angie, som från början drivs av rättvisepatos och engagemang för hemlösa papperslösa och deras barn, hårdnar efterhand. Hennes hjärta slutar att slå för andra än de närmaste. Pengarna hon tjänar på att utnyttja arbetare ska rädda henne, och sonen hon inte förmår ta hand om, från undergången.

Överst i näringskedjan finns storgangsters som sticker med pengarna. Angie får inte betalt för arbetarna hon hyrt ut, och kan därför inte betala deras löner. Då får hon stryk. Desperationen slår åt alla håll.

Ken Loach gör upp med den arroganta myten att papperslösa kan utnyttjas hur som helst, ”för de hade det ännu sämre hemma”. Vem avgör det? Vem har rätt att utsätta en människa för helvetet, bara för att hon redan har varit där?

I dag öppnar ett fackligt center för papperslösa i Stockholm, som ska hjälpa papperslösa och asylsökande att hävda sina rättigheter på arbetsmarknaden. LO, TCO och Saco gör gemensam sak med föreningen Papperslösa Stockholm.

Deras devis skulle kunna vara: ”Vi är människor. Inte tjänare.” På en arbetsmarknad som inte ska göra skillnad på folk och folk, som ska betala för arbetet som utförs. Oavsett vem som utför det.